365 bra låtar har flyttat

Den här bloggen lever vidare på en ny adress: 202bralatar.wordpress.com

Besök oss där istället!

//T

Primal Scream: ”Movin’ On Up”

För ett tag sedan fick vi ett erbjudande som vi inte kunde vägra. Följaktligen har vi bytt plats i det stora nätet och numera kan ni finna oss på www.folkvett.se/365bralatar.

Mannen som håller i Folkvett.se kallar sig Prankmonkey och skriver en synnerligen underhållande blogg. Att bli erbjuden att ligga under hans portal gick självklart inte att säga nej till. Därmed, mina vänner, är detta vårt sista riktiga inlägg i den här bloggen. Allt material flyttas dock med till www.folkvett.se/365bralatar så besök oss där istället.

Och, innan vi glömmer det, tack för att ni tittade in ibland!


Ibland underhåller jag mig själv genom att fundera över vilken låt som skulle passa in i en viss situation. Ett slags soundtrack, om ni så vill. Töntigt av rang, jag vet, men ack så lämpligt som vardagsnöje för musiknörden i mig.

Primal Screams ”Movin’ On Up” passar utmärkt in på dagens bloggflytt. Vi rör oss mot ett bättre ställe, ut ur mörkret. Det är svullet, maffigt och innehåller kvinnokörer som upprepar vårt budskap. Det är vackert och det är början på något nytt.

När Primal Scream släppte Screamadelica var det vackert och det var början på något nytt. De spelade någon form av rock-dansfusion och de gjorde det bra. Först på albumet ligger ”Movin’ On Up” och den förebådar bara en aning vad som komma skall. Primal Scream är bandet som ständigt försöker återuppfinna sig och aldrig vill stanna i en och samma genre. Man pendlar ständigt mellan att spela rock, punk och visselpipa. Man gör det möjligen en aning ojämnt, men när det är bra är det oftast riktigt, riktigt bra.

//T

Donovan: ”Season of The Witch”

Donovan är en artist som befunnit sig i periferin av mitt musikintresse i all evighet. Jag har känt till honom hur länge som helst men kan, förutom ”Hurdy Gurdy Man”, inte nämna en enda låt av honom. Förrän nu då. ”Season of The Witch” är en låt som befunnit sig i periferin av mitt musikintresse i all evighet. Det har nu visat sig att jag är obildad, ty det är den gamle skuggfiguren Donovan som skrivit ”Season of The Witch”.

Dessutom kunde han tydligen skriva bättre låtar än vad jag trodde, för det här är riktigt bra.

(För första gången (?) publicerar jag ett inlägg där jag är tämligen säker på att jag hört bättre versioner av låten, men tyvärr kan jag inte hitta den version jag tänker på. Kanske kan eventuella läsare tipsa om den betydligt råare och bättre version som jag är nästan säker på att jag hört.)

//T

Hederos & Hellberg: ”Concrete Jungle”

Together in the Darkness är ett av mina favoritalbum. Lågmält, egensinnigt och otroligt vackert. Martin Hederos och Mattias Hellberg slog sina påsar ihop och spelade in ett par vansinnigt bra album, där det ovan nämnda nog är det bästa.

De blandar på Together in the Darkness covers med egenskrivet material och bäst av allt är kanske en cover på Bob Marleys ”Concrete Jungle”. Man gör en bra låt fantastisk och i den melankoliska stämningen lyfts textens allvar och rop på hjälp fram på ett sätt som aldrig sker i originalet.

Till vardags spelar Hederos i The Soundtrack of Our Lives och Hellberg är en mångsysslare som bland annat sjunger i Nationalteaterns band.

//T

Creedence Clearwater Revival: ”Run Through The Jungle”

Creedence Clearwater Revival luktar för mig av epatraktorer, lågbegåvade svenskar som viftar med amerikanska sydstatsflaggor, bokstavstroende fundamentalistiska kristna och folk som vägrar gå med på några som helst restriktioner när det gäller deras ”rättighet” att skjuta ned valfri granne som råkat gå en aning vilse. I de flesta fall står jag alltså inte ut med CCR (som de insatta tycks kallar dem) på grund av vad jag associerar med dem.

Jag är dock inte sämre än att jag kan göra undantag. ”Run Through The Jungle” ÄR en bra låt. Dessutom har den för en gångs skull inte ovanstående effekt på mig. Istället påminns man om vietnamkrig och paranoia. Inte för att det är särskilt mycket bättre, men den suggestiva känslan och drivet gör att jag inte kan låta bli att tycka att det är bra.

//T

Grateful Dead: ”Friend of the Devil”

När jag var 17 år och romantiserade över hippiekulturen (varför har så pass många unga förmågor denna vurm för otvättat hår och fula färger på kläderna?) hade jag en föreställning om att Grateful Dead var det mest trippade som fanns på denna jord och att all musik de spelat in var i det närmsta olyssningsbar. När jag ett par år senare faktiskt hade råd att köpa ett par CD och lyssnade på dem insåg jag snabbt att så inte var fallet. Det var mjukt, följsamt och inte särskilt psykedeliskt alls.

Nu har de ju i och för sig haft ett par olika perioder i sin musikaliska gärning och vill man hitta skruvad musik så går det (minns gärna ”coloured silence”!), men för att ha inlett sin karriär som husband till Ken Keseys Elektric Cool-Aid Acid Tests är det förvånansvärt sansat.

Min kärleksaffär med psykedelia är nog inte helt död eftersom jag helst hade valt ut ”Alligator” från albumet Anthem of the Sun, men den är dryga 11 minuter och eventuella läsare hade antagligen fått krupp på mig (den finns på den alternativa spellistan) om de tvingats sitta igenom den. Istället blir det den nästan lika bra (men helt annorlunda) ”Friend of the Devil” som i bakvattnen av The Bands Music from Big Pink har en folkcountrykänsla, men som ändå låter Grateful Dead.

//T

Solomon Burke: ”None of us are free”

Solomon Burke är kanske den siste av de gamla soulhjältarna. Han hade några hits på 60- och 70-tal men jag förknippar honom mest med hans storstilade comeback till det allmänna medvetandet med albumet ”Don’t give up on me” från 2002. Här har Burke fått flera stora låtskrivare att bidra med material (bland andra Dan Penn).

Bäst på albumet är enligt mig ”None of us are free”. Det är en soulmättad sång med en av de fetaste ljudbilderna jag hört. Tung bas, snärtiga trummor och klockrena körer kombinerat med Solomon Burkes avgrundsdjupa stämma gör dessutom låtmaterialet rättvisa.

//T

Alice Cooper: ”I’m Eighteen”

Innan Alice Cooper blev namnet på den artist som vi idag känner som Alice Cooper var det namnet på ett helt band (sångaren Vincent är dagens Alice). Bandet spelade hårdrock och kombinerade från början denna med en performanceshow som snabbt utvecklades till en skräckinspirerad, blodig och avantgardistisk scenshow.

Det är lätt att avfärda soloartisten Alice Cooper som en översminkad glamhårdrockare som inte ens är bäst i sin egen rätt så krattiga genre, men bandet Alice Cooper håller jag en aning högre än så. Det är sällan någon direkt magi, men det är ett habilt arbete och sällan har väl ett band lyckats flörta sig in i frustrerade amerikanska tonåringars hjärtan så enkelt. ”School’s out” spelas ju också här så fort det är minst en studiedag från skolan.

I ”I’m Eighteen” sätter bandet ord på 18-åringens frustration med att befinna sig i limbo mellan att vara barn och vuxen, att inte stå ut i tillvaron och att inte veta vad man vill med framtiden.

Själv vet jag att min nära förestående framtid också den innehåller en 18-åring. Glenmorangie, på min ära.

//T

Madness: "The Sun and the Rain"

Madness var ett av förgrundsbanden när Storbrittanien i skarven mellan 70 och 80-tal upplevde en ska-revivial, och bandet blandade på sina första skivor ska med brittisk poptradition och en mängd udda och galna infall. Den musikaliska mixen tillsammans med ett bandnamn som lämpade sig ypperligt för fyndiga skivnamn som "Absolute Madness" och "It´s Madness" ledde till otaliga listplaceringar i England och en bred folklig framgång. Allteftersom 80-talet fortlöpte rörde sig Madness bort från sina baktaktrötter mot en mer klassisk brittisk popstil som satte pianot och sången, snarare än blåset och rytmen i centrum, även om dessa delar i allra högsta grad fanns kvar. Det var i och med detta som man började producera odödliga poplåtar som idag räknas in bland klassikerna. Visst var tidiga Madness både ett bättre och mer innovativt band men vem kan motstå det överväldigande stomppianot och den storartade produktionen i låtar som "Our House" och "The Sun and the Rain".

Som avslutning måste jag passa på att tipsa om Madness senaste skiva, "The liberty of Norton Folgate" släppt så nyligen som 2009, som till min stora förvåning låter både vital och aktuell och innehåller några riktigt fina popnummer.

/J

The Skatalites: ”Confucius”

När jag skrev en rad om Desmond Dekker för några veckor sedan så fick jag via dagensskiva.com några kommentarer om ska. Särskilt nämndes The Skatalites som förvisso sedan länge varit en del av min skivsamling, men på sistone en försummad sådan.

The Skatalites spelade tidigt ska och rocksteady. Den första och relativt produktiva perioden är så kort som från 1963 till 1965. Gruppen har varit dynamisk i meningen att man bytt ut medlemmar kontinuerligt och vad jag förstår så spelar man fortfarande tillsammans även om inte särskilt många av originalmedlemmarna mönstras numera.

”Confucius” är när The Skatalites är som bäst. Instrumentalt, tight, blås och en riktigt stark melodi.

//T

Beyonce feat. Jay-Z: "Crazy in love"

Det finns låtar som är så bra att vi som skriver här båda vill skriva om dem. Istället för att dra lott har vi i dessa fall valt att oberoende av varandra skriva en liten text och publicera båda. Nedan följer en av dessa dubbla texter:


Crazy in love är en riktig brottarhit och är låten som fick Beyonce Knowles att på allvar bli ett namn som soloartist istället för att vara "hon snygga i Destiny´s Child".

Låtens genialitet finns i de helt fantastiska blåsarrangemang som driver låten framåt. Inte ens en oinspirerad och helt onödig Jay-Z kan hindra blåsarrangemangen från att fullständigt köra över lyssnaren. All heder och den som står bakom blåssektionen, utan den personen hade denna låt förmodligen druknat i all annan medelmåttig Rn´B med rap-inslag.

/J

Till en början hade jag inte ett dugg till övers för Destiny’s Child eller någon av dess medlemmar. De var för mig mest irriterande och ingick i det stora brus som allehanda radioapparater ger upphov till och som jag gör mitt bästa för att ignorera. Ett antal år senare fick jag dock krypa till korset och erkänna att Beyonce har gjort ett par bra låtar och nog inte är fullt så usel som jag en gång hävdade.

”Crazy in Love” är ett mirakel. Låten i sig är bra, men här har vi också ett typexempel på att en magnifik produktion kan göra underverk. Det blir makalöst bra, och det är inte konstigt att NME nyss utsåg låten till bäst hittills på 2000-talet.

//T

Bryan Ferry: ”A hard rain’s a-gonna fall”

Det finns ganska ofta en massa versioner av de bra låtar som finns där ute i musikträsket. Företrädelsevis väljer jag att skriva om den version som fick mig att tänka på att låten borde passa in på vår lilla lista. Dock så försöker jag i möjligaste mån att nämna originalartisten och dessutom lägga till dennes version i den alternativa spellistan. När det gäller just Bob Dylan så inbillar jag mig att ganska många av hans låtar kommer att förekomma här, men betydligt färre originalversioner. Tack och lov, med andra ord, för covers.

Den store Bob skrev ”A hard rain’s a-gonna fall” 1962 och den finns på hans andra album (med det snygga omslaget). Bryan Ferry gjorde sin cover cirka 10 år senare, och av någon anledning gillar jag den trots flera förbjudna misstag. Till exempel så har han lagt in en massa ljud som passar till texten i stil med skratt, klockor som ringer och annat krafs. I övrigt låter det fantastiskt med Ferrys bombastiska stämma till det drivna trumspelet, och den storslagna produktionen. En bra låt är det, hur som helst.

//T

The Bureau: ”Only for Sheep”

När den av storhetsvansinne drabbade Kevin Rowland sparkade ut nästan samtliga medlemmar ur Dexys Midnight Runners bildade några av dem The Bureau. De spelade vidare i ”Searching for the young soulrebels”-anda och släppte ett självbetitlat album. Hade det inte varit för att de hade sitt ursprung i Dexys hade de nog varit för evigt förpassade till att befinna sig utanför popmusikens marginaler. Nu befinner de sig istället precis i marginalen med en välkänd bakgrund och en hit i Australien. Men, å andra sidan, det är på intet vis en dålig hit.

The Yardbirds: ”I wish you would”

Jag ska inte tråka ut er med att tjata om hur den “heliga treenigheten” av brittiska gitarrister alla passerade genom The Yardbirds innan bandet upplöstes. Istället ska jag berätta att detta är bandets debutsingel, fast i en längre version som jag tycker är klart bättre. Den kortare, liksom David Bowies cover, finner ni i den alternativa spellistan.

Medlemmarna i The Yardbirds tuggade gemensamt i sig den amerikanska svarta bluesen och gjorde den till sin egen, på samma sätt som så många andra brittiska band vid den här tiden. Skillnaden är dock att The Yardbirds tydligt behåller blueskänslan i låtarna. De vägrar göra pop av den, vilket naturligtvis är föredömligt. Detta i kombination med en astmatisk sångare som vägrar sluta spela munspel gör detta till ett av mina favoritband i den andra vågen av British Invasionband. När Clapton senare lämnade bandet gled bandet mot att spela mer sedvanlig rock, vilket trots ovanstående uttalande blev riktigt bra.

//T

The Creeps: ”Now dig this!”

När jag började plugga i Uppsala hamnade jag rätt så snabbt i ett gäng musikintresserade studenter med matematikambitioner. Här snackades oavbrutet musik och oöverträffade när det gällde förfestmusik var just The Creeps. De var förvisso gamla, nedlagda och antagligen fullkomligt ute vid det laget, men vi tyckte att det svängde. Jag lyssnar åter på de gamla albumen och inser hur rätt vi hade. Det svänger kopiöst.

The Creeps slog på gott och ont igenom på bred front med ”Ohh-I like it!” någon gång under tidigt 90-tal. Kul eftersom de förtjänade att slå, men tråkigt eftersom det knappast var en typisk låt för dem och som dessutom är ganska långt ifrån deras bästa.

”Now dig this!” är första låten på debuten från 1988 och här får man ett smakprov på vad som komma skall: Ohemula mängder hammond, waka-waka-gitarr och dundrande bas. Ovanpå detta Jeliniks omisskännliga stämma. Dessutom upptempo. Hela tiden.

Det känns ganska larvigt att sitta här på jobbet med okontrollerbart stampande högerfot och ett stort leende i ansiktet. Bara så att ni vet.

//T

Count Basie: ”Splanky”

När jag tittar på konstiga TV-program, vilket händer förvånansvärt ofta, fascineras jag ofta av gott hantverk. American Choppers är egentligen ett skitprogram som fokuserar på bråk mellan bröder och far, samt skitfula motorcyklar med ”teman”. Det är dock i de småglimtar där man får se mekanikerna, som inte hör till familjen, som programmet tänder till. Man får se hur skickliga de är på att tillverka avgassystem eller vad det nu är. Samma sak slår mig ofta när jag zappar förbi dessa inrednings- och designprogram. Inredarnas klarröda fixering tilltalar mig intet, men snickarnas skicklighet när det gäller att skruva ihop ett bord slår mig som ytterst fascinerande.

Om det bara, tänker ni nu, gick att kombinera alla dessa känsloyttringar med ett gott hantverk!

Prova, svarar jag på det, med att lyssna på Count Basies album Atomic Basie (eller The Atomic Mr. Basie, som det ibland kallas). Det svänger (känslan) och tightare musiker (hantverket) får man leta länge efter.

//T

Bobby Fuller Four: "I fought the law"

Det är frustrerande och tråkigt att åka tåg. Särskilt så om man försöker åka med SJ och resan är minst 3h försenad. Då kan man försöka roa sig med att finna en låt med rätt stämning för att passa som soundtrack till situationen. Frågan man måste ställa sig är dock: Vilken av de känslor jag känner skall jag välja att tillägna en låt. Vrede, frustration eller kanske hoppfullhet (tåget är ju trots allt på väg nu). Det är dock viktigt att i livet inte göra saker och ting för lätt för sig. Ett sätt att göra detta lagom svårt är att författa denna text på sin iPhone. Ett annat är att välja en sång som skall beskriva maktlöshet.

En låt som väl beskriver den ilska som jag skulle vilja få utlopp för just nu och den maktlöshet som jag känner eftersom jag vet att detta inte kommer att kunna ske alls är gamla goa (jag är på väg till Göteborg) "I fought the law". Den spelades först in av The Crickets och Sonny Curtis, post Buddy Holly. Den version jag valt är dock Bobby Fullers som är aningen ruffigare och som också blev en större hit. Man får inte heller glömma The Clash i sammanhanget.

Att göra uppror är inte lätt, och oftast förlorar man. Och alltid förlorar jag när jag försöker åka tåg.

//T

Jimmy Page & Robert Plant: ”Nobody’s fault but mine”

Att Led Zeppelin inte förekommit på listan tidigare är lite av ett under, om man tar hänsyn till att det är det närmaste husgudar jag kommer. Inte heller denna låt är en ren Zeppelinare, men väl sångaren och gitarristens version av en gammal Zeppelin-klassiker.

”Nobody’s fault but mine” inleder No Quarter samarbetet mellan de båda gamla legendarerna. De spelade en kort stund tillsammans igen efter att ha spelat in ett avsnitt av MTV:s unplugged serie. Intressant nog bjöd de inte in den tredje överlevaren, John Paul Jones, utan struntade helt sonika i honom. Han är enligt uppgift en aning bitter. Själva låten är en av flera återinspelningar på albumet av gamla Led Zeppelin-låtar. Det är dock kanske den enda som faktiskt blev bättre än originalet, och därmed platsar den på denna lista.

(Eftersom Led Zeppelin är ett av de surkart till band som vägrar att finnas på Spotify kan jag inte lägga till originalet på den alternativa spellistan. Ni får helt enkelt leta fram era gamla LP/CD-original. Den finns f.ö. på Presence-albumet.)

//T

The Stone Roses: ”Waterfall”

När The Stone Roses släppte sitt första album 1989 gick någon form av Glasvegas-buzz genom musikvärlden. Det här var bra skit! Bandet fick sin kultstatus snabbare än något annat band vid den här tiden. De kom från Manchester, de spelade någon form av dansant poprock och kändes av någon anledning fräscha.

När jag lyssnar på den självbetitlade debuten idag känns den allt annat än fräsch. Den känns allvarligt talat ganska mökig, men med bra låtar. Låtarna är bättre än framförandet, som känns energilöst och slappt. Men det kanske var det som var det nya, heta. Att The Stone Roses slog igenom som de gjorde säger kanske mer om tidens övriga musik än om bandet.

Detta börjar låta som en sågning, vilket det inte är. Jag är nog en av få i världen som gillar bandets båda album, och allt jag försöker säga är att det tyvärr låter lite avslaget. I ”Waterfall” tänder det dock till, mestadels mot slutet (typ vid 4 minuter). Om hela skivan hade spelats in med den frenesi som solot spelas med hade den kunnat bli riktigt, riktigt bra. Materialet finns som sagt där.

//T

Captian Beefheart: ”Sure ’Nuff ’n’ Yes, I Do”

Captain Beefheart spelar konstig musik i Zappas skola. Han och Frank Zappa lärde för övrigt känna varandra redan som unga och samarbetade av och till. Beefheart är lättast att beteckna som en småskum musiker som tar inspiration från alla håll samtidigt. Problemet är bara att allt inte är bra. Ibland är det dock briljant.

Man kan rimligen säga att Zappa och Beefheart lider av samma syndrom. De är ytterst begåvade musiker, men tar allt med en för stor klackspark och tappar därmed magin alldeles för ofta. Zappa är i och för sig värst med sina putslustiga texter och eviga försök att lägga krokben för sig själv. Beefhearts kommersiella succé lyste genom hela hans karriär med sin frånvaro, men han har senare fått ett tydligt erkännande.

På debutalbumet för Captain Beefheart and his magic band, Safe as milk, återfinns ”Sure ’Nuff ’n’ Yes, I Do”. Det är en stompig bluesinspirerad och ganska så representativ Beefheartlåt. Gitarren spelas för övrigt av en ung Ry Cooder, som enligt ryktet fick kallas in för att styra upp i det träsk av material som kaptenen själv inte klarade av att reda ut till något som kunde släppas på skiva.

//T

Cowboy Junkies: ”Sweet Jane”

Den här versionen av Velvet Undergrounds ”Sweet Jane” är en sådan där låt som jag snubblat över ett flertal gånger. Jag vet inte var jag hörde den först, men den satte sig direkt. Originalet var redan en favorit i min bok (se alternativa spellistan), men det här låter som om ”Sweet Jane” varit med på första Velvetskivan med en pårökt Nico som vokalist. Och en sansad trummis, i och för sig.

Detta var prespotify och innan fildelning så att på ett enkelt sätt ta reda på artisten var inte möjligt. Efter ett tag lyckades jag dock, men har sedan dess aldrig gett bandet en riktig chans. Det kanske inte heller behövs, särskilt inte med tanke på att man antagligen blir besviken. Någon gång ska jag knäppa på ett helt album och se om jag haft fel i alla dessa år.

//T

Monster: ”God knows my name”

Först hade jag tänkt skriva om Monsters cover på Lauryn Hills ”Ex-factor”, men eftersom den inte finns på Spotify så började jag lyssna runt på Monsters andra låtar. Det var ett tag sedan sist och de nostalgiska skälen till att skriva i den här bloggen ska inte underskattas. Jag fastnade till slut lite extra för ”God knows my name”.

Monster är bandet som till slut skulle upplösas mitt under brinnande Hultsfredsfestival och istället komma att bli Moneybrother med kompband. På nämnda ”Ex-factor” kan man höra precis hur Moneybrother skulle komma att låta och på ”God knows my name” kan man höra arketypen för hur Monster lät, vilket inte är fy skam det heller. En vildsint blandning av The Clash (Mick Jones har en gång sagt att Anders Wendin låter mer som Joe Strummer än Joe Strummer själv), Dexys midnight runners och någon form av ska-skate-punk-influens. Fast på ett bra sätt.

//T

Melody Gardot: ”Who will comfort me”

Melody Gardot har en sådan där röst som man känner igen bland 100 andra. Hon är en nytänd stjärna på populärjazzhimlen, och är förutom sångerska en potent låtskrivare. Jag upptäckte henne i förbigående på någon pratshow på TV. Sedan dess har jag sett henne överallt och kan inte låta bli att påminnas om Norah Jones genombrott för några år sedan. Tyvärr har hon någon form av snyfthistoria i bagaget som samtliga journalister väljer att fokusera på och det skymmer för min del inte så lite hennes musikaliska gärning.

Hennes dubutalbum är en jazzig, lågmäld historia som är riktigt trevlig, men saknar hits. Hennes nya album blir nog hennes definitiva genombrott, men har i min mening producerats sönder genom att någon plattnacke petat in stråkarrangemang mest överallt. Smörfaktorn slår därmed i taket, utom på just ”Who will comfort me”. Nåväl, hon kanske växer upp med skinn på näsan och tar kontroll över sin karriär. Vi får väl hoppas det, för i så fall har vi inte hört det sista av Melody.

//T

Sly & The Family Stone: ”Family affair”

Sly Stone är mannen som spelar bättre funk än James Brown och har knarkat mer än Bobby dito. 1971 släpptes ”There’s a riot goin’ on” efter att bandet nära nog imploderat av inre motsättningar. Det är ett fantastiskt album som dryper av frustration och återhållen ilska. ”Family affair” är en slött sjungen låt med fantastisk bas. Min gissning är att den gode Sly nog var aningens pårökt när den skrevs, sjöngs in och mixades. Gissningen är inte allt för vågad eftersom Sly Stone vid det här laget var en fullblodsknarkare som levde för PCP och kokain. Han släppte ytterligare ett antal album under namnet Sly & The Family Stone, men dessa var mer eller mindre soloalbum, och inte alls lika bra.

//T

Iron Maiden: ”Run to the hills”

I kretsar där skivsamlande eller stort intresse för musik förekommer är det mer än vanligt med en utbredd ”musikelitism”. Det är ett område (ett av få) där elitism fortfarande är helt accepterat och där man utan att skämmas anser sig veta lite bättre än de flesta andra och att man framförallt vet bättre än idol-pöbeln. Om ni inte tror mig kan ni alltid roa er med att på dagensskiva.com:s forum skriva något om att EMD är världens bästa och mest nyskapande grupp. Det lär bli underhållande i alla fall.

Ovanstående elitism gör också att man i dessa kretsar är noga med att inte själv råka tycka att någon djupt pinsam musik är bra. Det blir tämligen självsanerande efter ett tag och artister får sina stämplar. EMD skulle kunna skriva och spela in världens (objektivt) bästa låt imorgon, men inte någon skulle kunna erkänna det eftersom alla i dagsläget är överens om att de är usla. Missförstå mig för allt i världen inte nu: EMD ÄR usla.

Ett band som jag lyssnade en del på i min smutsiga ungdom är Iron Maiden. Jag har helt klart omvärderat och tycker inte att de är särskilt bra numera, men en låt eller två kan vara lyssningsvärd. Det är nu jag skäms lite. Dessutom blir jag orolig över att min kollega J ska säga upp bekantskapen.

”Run to the Hills” handlar om hur urinnevånare i Amerika flyr upp i bergen undan den vite mannen. Bruce Dickinsson skriker rösten av sig och ackompanjeras glatt av galopptrummor och hårdrocksgitarrer. Trots allt detta så kan jag inte undvika att tycka om det. Jag kan inte heller låta bli att le nostalgiskt.

//T

The Sonics: ”Have love, will travel”

1965 visade The Sonics vägen. De uppfann punken, brötrocken och metal i ett och samma slag och de gjorde det med albumet “Here are The Sonics”. Låtarna som bandet själva skrivit är inte särskilt starka i sig, men produktionen är galen och fantastisk. Man spelar med en energi som inte ens Stooges eller The Clash kommer i närheten av och man distar skiten ur allt: Sång, gitarrer och saxar. Det skulle inte förvåna mig om man funderade över att också dista trummorna för ett ögonblick. Det låter brutalt, det låter fantastiskt och det låter tamigtusan inte som 1965.

”Have love, will travel” är en cover. Den skrevs 1959 av Richard Berry och spelades även in av denne (se Alternate take-spellistan) i en något tamare version. Jag fascineras av att det bara är 6 år mellan de båda versionerna.

//T

Beastie Boys: "Futterman's rule"

Jag är ingen storkonsument av hiphop. Jag är på intet vis fientligt inställd, men det är helt enkelt inte alltid min tekopp. En gång i tiden var jag dock öppensinnlig och hade ännu inte fastnat i gamla invanda hjulspår och därmed önskade jag mig Beastie Boys ”Ill communication” i julklapp. Detta borde ha varit 1994 när jag tänker efter. Jag lyssnade på skivan två gånger och skämdes sedan en aning över att jag inte gillade den alls när min mor spenderat dyra pengar på mig.

Några år senare plockade jag åter fram den och gav den ytterligare en chans och även om den inte omvände mig till fullblodshiphopare så är det nu ett av mina favoritalbum. Kanske för att låtarna som inte är utpräglad hiphop är så förbannat bra och då särskilt de instrumentala.

"Futterman's rule" är en av dessa och svänger något alldeles särskilt. För övrigt vill jag minnas att denna regel går ut på att man kan börja äta när två personer har blivit serverade.

//T

New Order: "Ceremony"

I min ungdom var jag synthare, följdaktligen lyssnade jag på synthmusik. Endast synthmusik. Musik som innehöll gitarrer gjorde sig icke besvär. Med undantag av ett band. Joy Division/New Order var tillsammans med Depeche Mode och Kraftwerk gudar hemma i mitt pojkrum.

Låten "Ceremony" finns inspelad med båda banden och är nog en bättre låt med Ian Curtis vid micken, men de inspelningar som finns av den versionen är ordentligt skruttiga. Låten, som blev Joy Divisions sista och New Orders första inspelning drivs effektivt fram av Stephen Morris snärtiga trumspel och Peter Hooks melodiösa bas. Ovanpå detta lägger Bernard Sumner några av indiehistoriens bästa gitarrslingor, det är främst dessa slingor som gör att jag än idag blir alldeles varm inombords när jag hör låten spelas. Låten var en värdig avslutning på Joy Divisions alldeles för korta karriär samtidigt som den gav New Order möjlighet att utvecklas i en mer elektronisk riktning.

//J

Förtydligande: New Order bildades 1980 av de tre kvarvarande Joy Division-medlemmarna när Ian Curtis, sångaren i Joy Division tog sitt eget liv. I mångt och mycket är de två sidor av samma mynt.