Iron Maiden: ”Run to the hills”

I kretsar där skivsamlande eller stort intresse för musik förekommer är det mer än vanligt med en utbredd ”musikelitism”. Det är ett område (ett av få) där elitism fortfarande är helt accepterat och där man utan att skämmas anser sig veta lite bättre än de flesta andra och att man framförallt vet bättre än idol-pöbeln. Om ni inte tror mig kan ni alltid roa er med att på dagensskiva.com:s forum skriva något om att EMD är världens bästa och mest nyskapande grupp. Det lär bli underhållande i alla fall.

Ovanstående elitism gör också att man i dessa kretsar är noga med att inte själv råka tycka att någon djupt pinsam musik är bra. Det blir tämligen självsanerande efter ett tag och artister får sina stämplar. EMD skulle kunna skriva och spela in världens (objektivt) bästa låt imorgon, men inte någon skulle kunna erkänna det eftersom alla i dagsläget är överens om att de är usla. Missförstå mig för allt i världen inte nu: EMD ÄR usla.

Ett band som jag lyssnade en del på i min smutsiga ungdom är Iron Maiden. Jag har helt klart omvärderat och tycker inte att de är särskilt bra numera, men en låt eller två kan vara lyssningsvärd. Det är nu jag skäms lite. Dessutom blir jag orolig över att min kollega J ska säga upp bekantskapen.

”Run to the Hills” handlar om hur urinnevånare i Amerika flyr upp i bergen undan den vite mannen. Bruce Dickinsson skriker rösten av sig och ackompanjeras glatt av galopptrummor och hårdrocksgitarrer. Trots allt detta så kan jag inte undvika att tycka om det. Jag kan inte heller låta bli att le nostalgiskt.

//T