När jag började plugga i Uppsala hamnade jag rätt så snabbt i ett gäng musikintresserade studenter med matematikambitioner. Här snackades oavbrutet musik och oöverträffade när det gällde förfestmusik var just The Creeps. De var förvisso gamla, nedlagda och antagligen fullkomligt ute vid det laget, men vi tyckte att det svängde. Jag lyssnar åter på de gamla albumen och inser hur rätt vi hade. Det svänger kopiöst.
The Creeps slog på gott och ont igenom på bred front med ”Ohh-I like it!” någon gång under tidigt 90-tal. Kul eftersom de förtjänade att slå, men tråkigt eftersom det knappast var en typisk låt för dem och som dessutom är ganska långt ifrån deras bästa.
”Now dig this!” är första låten på debuten från 1988 och här får man ett smakprov på vad som komma skall: Ohemula mängder hammond, waka-waka-gitarr och dundrande bas. Ovanpå detta Jeliniks omisskännliga stämma. Dessutom upptempo. Hela tiden.
Det känns ganska larvigt att sitta här på jobbet med okontrollerbart stampande högerfot och ett stort leende i ansiktet. Bara så att ni vet.
//T
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Det var kul att det var "musikintresserade studenter med matematikambitioner" ni var; man hör ju oftare om gäng med "musikambitioner". Förslag till spin-off till bloggen: låtar med sköna klaviatursolon. Det kanske bara är jag som gillar sådant. Jazzlåtar räknas inte, eftersom solo alltid ingår där, utan mer i stil med syntsolot i "Jump" eller kanske solot i "Backseat".
-H
"låtar med sköna klaviatursolon"? Du måste ju själv höra hur dumt det låter. Brrr...
Nu låter jag som en bror duktig, men det här är titelspåret från deras andra skiva. Den första hette kort och gott "The Creeps".
Skicka en kommentar