Bobby Fuller Four: "I fought the law"

Det är frustrerande och tråkigt att åka tåg. Särskilt så om man försöker åka med SJ och resan är minst 3h försenad. Då kan man försöka roa sig med att finna en låt med rätt stämning för att passa som soundtrack till situationen. Frågan man måste ställa sig är dock: Vilken av de känslor jag känner skall jag välja att tillägna en låt. Vrede, frustration eller kanske hoppfullhet (tåget är ju trots allt på väg nu). Det är dock viktigt att i livet inte göra saker och ting för lätt för sig. Ett sätt att göra detta lagom svårt är att författa denna text på sin iPhone. Ett annat är att välja en sång som skall beskriva maktlöshet.

En låt som väl beskriver den ilska som jag skulle vilja få utlopp för just nu och den maktlöshet som jag känner eftersom jag vet att detta inte kommer att kunna ske alls är gamla goa (jag är på väg till Göteborg) "I fought the law". Den spelades först in av The Crickets och Sonny Curtis, post Buddy Holly. Den version jag valt är dock Bobby Fullers som är aningen ruffigare och som också blev en större hit. Man får inte heller glömma The Clash i sammanhanget.

Att göra uppror är inte lätt, och oftast förlorar man. Och alltid förlorar jag när jag försöker åka tåg.

//T

Jimmy Page & Robert Plant: ”Nobody’s fault but mine”

Att Led Zeppelin inte förekommit på listan tidigare är lite av ett under, om man tar hänsyn till att det är det närmaste husgudar jag kommer. Inte heller denna låt är en ren Zeppelinare, men väl sångaren och gitarristens version av en gammal Zeppelin-klassiker.

”Nobody’s fault but mine” inleder No Quarter samarbetet mellan de båda gamla legendarerna. De spelade en kort stund tillsammans igen efter att ha spelat in ett avsnitt av MTV:s unplugged serie. Intressant nog bjöd de inte in den tredje överlevaren, John Paul Jones, utan struntade helt sonika i honom. Han är enligt uppgift en aning bitter. Själva låten är en av flera återinspelningar på albumet av gamla Led Zeppelin-låtar. Det är dock kanske den enda som faktiskt blev bättre än originalet, och därmed platsar den på denna lista.

(Eftersom Led Zeppelin är ett av de surkart till band som vägrar att finnas på Spotify kan jag inte lägga till originalet på den alternativa spellistan. Ni får helt enkelt leta fram era gamla LP/CD-original. Den finns f.ö. på Presence-albumet.)

//T

The Stone Roses: ”Waterfall”

När The Stone Roses släppte sitt första album 1989 gick någon form av Glasvegas-buzz genom musikvärlden. Det här var bra skit! Bandet fick sin kultstatus snabbare än något annat band vid den här tiden. De kom från Manchester, de spelade någon form av dansant poprock och kändes av någon anledning fräscha.

När jag lyssnar på den självbetitlade debuten idag känns den allt annat än fräsch. Den känns allvarligt talat ganska mökig, men med bra låtar. Låtarna är bättre än framförandet, som känns energilöst och slappt. Men det kanske var det som var det nya, heta. Att The Stone Roses slog igenom som de gjorde säger kanske mer om tidens övriga musik än om bandet.

Detta börjar låta som en sågning, vilket det inte är. Jag är nog en av få i världen som gillar bandets båda album, och allt jag försöker säga är att det tyvärr låter lite avslaget. I ”Waterfall” tänder det dock till, mestadels mot slutet (typ vid 4 minuter). Om hela skivan hade spelats in med den frenesi som solot spelas med hade den kunnat bli riktigt, riktigt bra. Materialet finns som sagt där.

//T

Captian Beefheart: ”Sure ’Nuff ’n’ Yes, I Do”

Captain Beefheart spelar konstig musik i Zappas skola. Han och Frank Zappa lärde för övrigt känna varandra redan som unga och samarbetade av och till. Beefheart är lättast att beteckna som en småskum musiker som tar inspiration från alla håll samtidigt. Problemet är bara att allt inte är bra. Ibland är det dock briljant.

Man kan rimligen säga att Zappa och Beefheart lider av samma syndrom. De är ytterst begåvade musiker, men tar allt med en för stor klackspark och tappar därmed magin alldeles för ofta. Zappa är i och för sig värst med sina putslustiga texter och eviga försök att lägga krokben för sig själv. Beefhearts kommersiella succé lyste genom hela hans karriär med sin frånvaro, men han har senare fått ett tydligt erkännande.

På debutalbumet för Captain Beefheart and his magic band, Safe as milk, återfinns ”Sure ’Nuff ’n’ Yes, I Do”. Det är en stompig bluesinspirerad och ganska så representativ Beefheartlåt. Gitarren spelas för övrigt av en ung Ry Cooder, som enligt ryktet fick kallas in för att styra upp i det träsk av material som kaptenen själv inte klarade av att reda ut till något som kunde släppas på skiva.

//T

Cowboy Junkies: ”Sweet Jane”

Den här versionen av Velvet Undergrounds ”Sweet Jane” är en sådan där låt som jag snubblat över ett flertal gånger. Jag vet inte var jag hörde den först, men den satte sig direkt. Originalet var redan en favorit i min bok (se alternativa spellistan), men det här låter som om ”Sweet Jane” varit med på första Velvetskivan med en pårökt Nico som vokalist. Och en sansad trummis, i och för sig.

Detta var prespotify och innan fildelning så att på ett enkelt sätt ta reda på artisten var inte möjligt. Efter ett tag lyckades jag dock, men har sedan dess aldrig gett bandet en riktig chans. Det kanske inte heller behövs, särskilt inte med tanke på att man antagligen blir besviken. Någon gång ska jag knäppa på ett helt album och se om jag haft fel i alla dessa år.

//T

Monster: ”God knows my name”

Först hade jag tänkt skriva om Monsters cover på Lauryn Hills ”Ex-factor”, men eftersom den inte finns på Spotify så började jag lyssna runt på Monsters andra låtar. Det var ett tag sedan sist och de nostalgiska skälen till att skriva i den här bloggen ska inte underskattas. Jag fastnade till slut lite extra för ”God knows my name”.

Monster är bandet som till slut skulle upplösas mitt under brinnande Hultsfredsfestival och istället komma att bli Moneybrother med kompband. På nämnda ”Ex-factor” kan man höra precis hur Moneybrother skulle komma att låta och på ”God knows my name” kan man höra arketypen för hur Monster lät, vilket inte är fy skam det heller. En vildsint blandning av The Clash (Mick Jones har en gång sagt att Anders Wendin låter mer som Joe Strummer än Joe Strummer själv), Dexys midnight runners och någon form av ska-skate-punk-influens. Fast på ett bra sätt.

//T

Melody Gardot: ”Who will comfort me”

Melody Gardot har en sådan där röst som man känner igen bland 100 andra. Hon är en nytänd stjärna på populärjazzhimlen, och är förutom sångerska en potent låtskrivare. Jag upptäckte henne i förbigående på någon pratshow på TV. Sedan dess har jag sett henne överallt och kan inte låta bli att påminnas om Norah Jones genombrott för några år sedan. Tyvärr har hon någon form av snyfthistoria i bagaget som samtliga journalister väljer att fokusera på och det skymmer för min del inte så lite hennes musikaliska gärning.

Hennes dubutalbum är en jazzig, lågmäld historia som är riktigt trevlig, men saknar hits. Hennes nya album blir nog hennes definitiva genombrott, men har i min mening producerats sönder genom att någon plattnacke petat in stråkarrangemang mest överallt. Smörfaktorn slår därmed i taket, utom på just ”Who will comfort me”. Nåväl, hon kanske växer upp med skinn på näsan och tar kontroll över sin karriär. Vi får väl hoppas det, för i så fall har vi inte hört det sista av Melody.

//T

Sly & The Family Stone: ”Family affair”

Sly Stone är mannen som spelar bättre funk än James Brown och har knarkat mer än Bobby dito. 1971 släpptes ”There’s a riot goin’ on” efter att bandet nära nog imploderat av inre motsättningar. Det är ett fantastiskt album som dryper av frustration och återhållen ilska. ”Family affair” är en slött sjungen låt med fantastisk bas. Min gissning är att den gode Sly nog var aningens pårökt när den skrevs, sjöngs in och mixades. Gissningen är inte allt för vågad eftersom Sly Stone vid det här laget var en fullblodsknarkare som levde för PCP och kokain. Han släppte ytterligare ett antal album under namnet Sly & The Family Stone, men dessa var mer eller mindre soloalbum, och inte alls lika bra.

//T

Iron Maiden: ”Run to the hills”

I kretsar där skivsamlande eller stort intresse för musik förekommer är det mer än vanligt med en utbredd ”musikelitism”. Det är ett område (ett av få) där elitism fortfarande är helt accepterat och där man utan att skämmas anser sig veta lite bättre än de flesta andra och att man framförallt vet bättre än idol-pöbeln. Om ni inte tror mig kan ni alltid roa er med att på dagensskiva.com:s forum skriva något om att EMD är världens bästa och mest nyskapande grupp. Det lär bli underhållande i alla fall.

Ovanstående elitism gör också att man i dessa kretsar är noga med att inte själv råka tycka att någon djupt pinsam musik är bra. Det blir tämligen självsanerande efter ett tag och artister får sina stämplar. EMD skulle kunna skriva och spela in världens (objektivt) bästa låt imorgon, men inte någon skulle kunna erkänna det eftersom alla i dagsläget är överens om att de är usla. Missförstå mig för allt i världen inte nu: EMD ÄR usla.

Ett band som jag lyssnade en del på i min smutsiga ungdom är Iron Maiden. Jag har helt klart omvärderat och tycker inte att de är särskilt bra numera, men en låt eller två kan vara lyssningsvärd. Det är nu jag skäms lite. Dessutom blir jag orolig över att min kollega J ska säga upp bekantskapen.

”Run to the Hills” handlar om hur urinnevånare i Amerika flyr upp i bergen undan den vite mannen. Bruce Dickinsson skriker rösten av sig och ackompanjeras glatt av galopptrummor och hårdrocksgitarrer. Trots allt detta så kan jag inte undvika att tycka om det. Jag kan inte heller låta bli att le nostalgiskt.

//T

The Sonics: ”Have love, will travel”

1965 visade The Sonics vägen. De uppfann punken, brötrocken och metal i ett och samma slag och de gjorde det med albumet “Here are The Sonics”. Låtarna som bandet själva skrivit är inte särskilt starka i sig, men produktionen är galen och fantastisk. Man spelar med en energi som inte ens Stooges eller The Clash kommer i närheten av och man distar skiten ur allt: Sång, gitarrer och saxar. Det skulle inte förvåna mig om man funderade över att också dista trummorna för ett ögonblick. Det låter brutalt, det låter fantastiskt och det låter tamigtusan inte som 1965.

”Have love, will travel” är en cover. Den skrevs 1959 av Richard Berry och spelades även in av denne (se Alternate take-spellistan) i en något tamare version. Jag fascineras av att det bara är 6 år mellan de båda versionerna.

//T

Beastie Boys: "Futterman's rule"

Jag är ingen storkonsument av hiphop. Jag är på intet vis fientligt inställd, men det är helt enkelt inte alltid min tekopp. En gång i tiden var jag dock öppensinnlig och hade ännu inte fastnat i gamla invanda hjulspår och därmed önskade jag mig Beastie Boys ”Ill communication” i julklapp. Detta borde ha varit 1994 när jag tänker efter. Jag lyssnade på skivan två gånger och skämdes sedan en aning över att jag inte gillade den alls när min mor spenderat dyra pengar på mig.

Några år senare plockade jag åter fram den och gav den ytterligare en chans och även om den inte omvände mig till fullblodshiphopare så är det nu ett av mina favoritalbum. Kanske för att låtarna som inte är utpräglad hiphop är så förbannat bra och då särskilt de instrumentala.

"Futterman's rule" är en av dessa och svänger något alldeles särskilt. För övrigt vill jag minnas att denna regel går ut på att man kan börja äta när två personer har blivit serverade.

//T

New Order: "Ceremony"

I min ungdom var jag synthare, följdaktligen lyssnade jag på synthmusik. Endast synthmusik. Musik som innehöll gitarrer gjorde sig icke besvär. Med undantag av ett band. Joy Division/New Order var tillsammans med Depeche Mode och Kraftwerk gudar hemma i mitt pojkrum.

Låten "Ceremony" finns inspelad med båda banden och är nog en bättre låt med Ian Curtis vid micken, men de inspelningar som finns av den versionen är ordentligt skruttiga. Låten, som blev Joy Divisions sista och New Orders första inspelning drivs effektivt fram av Stephen Morris snärtiga trumspel och Peter Hooks melodiösa bas. Ovanpå detta lägger Bernard Sumner några av indiehistoriens bästa gitarrslingor, det är främst dessa slingor som gör att jag än idag blir alldeles varm inombords när jag hör låten spelas. Låten var en värdig avslutning på Joy Divisions alldeles för korta karriär samtidigt som den gav New Order möjlighet att utvecklas i en mer elektronisk riktning.

//J

Förtydligande: New Order bildades 1980 av de tre kvarvarande Joy Division-medlemmarna när Ian Curtis, sångaren i Joy Division tog sitt eget liv. I mångt och mycket är de två sidor av samma mynt.