Alice Cooper: ”I’m Eighteen”

Innan Alice Cooper blev namnet på den artist som vi idag känner som Alice Cooper var det namnet på ett helt band (sångaren Vincent är dagens Alice). Bandet spelade hårdrock och kombinerade från början denna med en performanceshow som snabbt utvecklades till en skräckinspirerad, blodig och avantgardistisk scenshow.

Det är lätt att avfärda soloartisten Alice Cooper som en översminkad glamhårdrockare som inte ens är bäst i sin egen rätt så krattiga genre, men bandet Alice Cooper håller jag en aning högre än så. Det är sällan någon direkt magi, men det är ett habilt arbete och sällan har väl ett band lyckats flörta sig in i frustrerade amerikanska tonåringars hjärtan så enkelt. ”School’s out” spelas ju också här så fort det är minst en studiedag från skolan.

I ”I’m Eighteen” sätter bandet ord på 18-åringens frustration med att befinna sig i limbo mellan att vara barn och vuxen, att inte stå ut i tillvaron och att inte veta vad man vill med framtiden.

Själv vet jag att min nära förestående framtid också den innehåller en 18-åring. Glenmorangie, på min ära.

//T