The Stone Roses: ”Waterfall”

När The Stone Roses släppte sitt första album 1989 gick någon form av Glasvegas-buzz genom musikvärlden. Det här var bra skit! Bandet fick sin kultstatus snabbare än något annat band vid den här tiden. De kom från Manchester, de spelade någon form av dansant poprock och kändes av någon anledning fräscha.

När jag lyssnar på den självbetitlade debuten idag känns den allt annat än fräsch. Den känns allvarligt talat ganska mökig, men med bra låtar. Låtarna är bättre än framförandet, som känns energilöst och slappt. Men det kanske var det som var det nya, heta. Att The Stone Roses slog igenom som de gjorde säger kanske mer om tidens övriga musik än om bandet.

Detta börjar låta som en sågning, vilket det inte är. Jag är nog en av få i världen som gillar bandets båda album, och allt jag försöker säga är att det tyvärr låter lite avslaget. I ”Waterfall” tänder det dock till, mestadels mot slutet (typ vid 4 minuter). Om hela skivan hade spelats in med den frenesi som solot spelas med hade den kunnat bli riktigt, riktigt bra. Materialet finns som sagt där.

//T