Desmond Dekker: ”007 (Shanty Town)”

”007 (Shanty Town)” handlar om hur polisen brände ned en kåkstad i Kingston på Jamaica. Det är inte så lätt att räkna ut för texten är, låt oss säga, på den mer lokala formen av engelska. Låten framförs av Desmond Dekker, som är en av de gamla hjältarna. Han var en av de första att spela Ska och han hade en av de första hitsen utanför Jamaica med ”Israelites”. Det mesta av Dekker svänger, och en av de bästa låtarna är just ”O o seven”, som denna sång också är känd som.

//T

The Who: ”My generation”

The Who är bandet med världens coolaste trummis. Keith Moon bad aldrig om ursäkt och festade mest i hela världen. Han gjorde dessutom dummast saker i världen, knarkade brutalt mycket och dog oväntat nog när han försökte avgifta sig. Den ende i The Who som faktiskt dog innan han blev gammal.

1967 besökte The Who en amerikansk TV-show och tvingades liksom alla andra svara på dumma frågor innan de fick spela en av sina låtar. Sin vana trogen förstörde de alla instrument mot slutet av låten, och Keith Moon hade laddat sin bastrumma med en hyfsad mängd sprängmedel. Lite för mycket rent av. Keith själv skadades av bitar av en cymbal som slets loss och Pete Townsends hörsel skadades permanent. Om man tittar noga mot slutet av klippet kan man se hur Townsend är tvungen att kamma tillbaka sitt hår som blåsts åt sidan av tryckvågen.

Rock and Roll alltså. Inte blir det sämre av att det är ”My Generation” som spelas.



//T

Mazarine Street: ”The Bullet”

Mazarine Street är ett av de där banden som aldrig slog så stort som de förtjänade. Deras största hit är ”The Bullet” och blev känd genom en TT-reklam i vilken det kördes bilbana, om jag inte minns fel. De spelade rock och de gjorde det helt ok. Det är på intet vis så att alla deras låtar är bra, men det är helt klart värt ett lyssningsförsök.

Totalt släppte bandet tre album (vilka tyvärr inte går att få tag på längre), där det bästa är det andra, ”Thirteen reasons to belive”. Albumet innehåller förresten 14 låtar, en med namnet ”Doubt”. ”The Bullet” kommer dock från debuten som släpptes 1996.

Tyvärr finns inget material alls av Mazarine Street på Spotify, varför jag nedan infogar ett litet klipp från Youtube. Tyvärr är det helt fel låt, men det kan ändå vara trevligt att få höra något litet från bandet. Om man vill höra "The Bullet" är man välkommen hem till mig så får man dessutom köra bilbana och dricka TT (för övrigt är det humor att de ölflaskor som syns på omslaget inte alls är TT utan Heineken).

//T

Gnarls Barkley: ”Crazy”

Jag är som alltid hopplöst efter. För att kalla mig musikintresserad så ligger jag alltid ungefär tre år efter alla andra med att upptäcka ny bra musik. Det har inget med ointresse att göra, utan är en kombination av lathet och bekvämligheten som bor i att alla album säljs för halva priset när jag väl upptäcker och vill ha dem.

Jag satt och klickade runt bland TV-kanalerna för några år sedan och fastnade mitt i en konsert på SVT med en stor svart man klädd helt i vitt och en pipa som inte gick av för hackor. Dessutom svängde musiken mer än mannen i fråga svettades på scenen.

När SVT snappat upp något snabbare än mig så tycker till och med jag att det gått illa. ”Crazy” hade jag nog hört någon gång i bakgrunden, men efter ett par extra genomlyssningar hade den gjort min dag. Hela Gnarls Barkleys första album ”St. Elsewhere” är bra och ”Crazy” må vara uttjatad, men är ju fantastisk. Jag är övertygad om att det är en av låtarna man starkast kommer att förknippa med bra musik från 00-talet.

//T

White Stripes: ”Fell in love with a girl”

När White Stripes slog igenom under tidigt 2000-tal hade rocken än en gång gått i stå*. Tack och lov för Jack White och hans före detta hustru som kunde rensa upp i träsket. Med minimalistiska och brötiga inspelningar knuffade de bort mer polerade kollegor och gjorde min dag. Genombrottsskivan ”White blood cells” kändes oerhört fräsch med sin klara stil och bara trummor och gitarr. När jag nu lyssnar på skivan så låter den en aning daterad, vilket jag tror i det här fallet beror på hur tongivande den faktiskt var.

Jag såg dem på Roskildefestivalen och det var briljant. Meg kan inte hålla takten om hennes liv så hängde på det, men å andra sidan är Jack en så dynamisk musiker att han hela tiden klarade av att hänga med på hennes svajiga trumspel. Och hon bidrar, inte att förakta, med ohemula mängder attityd och beat-bashande. När konserten led mot sitt slut längtade jag efter att de skulle avsluta med en brutal The Who-cover och smasha all sin utrustning. Det gjorde de inte. Det hade nog varit för enkelt.

(*Den meningen fick mig att låta urgammal. Jag skäms.)

//T

Bobbie Gentry: “Fancy”

Bobbie Gentry släppte ett flertal album vid skiftet mellan 60- och 70-tal, och hennes största hit var ”Ode to Billie Joe” från 1967. Hennes texter är ofta fyllda av socialrealism och otroligt välskrivna. Hon valde själv att avsluta sin musikkarriär under 70-talet trots att hon hade ett flertal hits.

1970 släpptes ”Fancy”. Det är en sång om hur en ung kvinna tvingas lämna den misär hon växt upp i när modern inser att hon är döende och ger upp. Mamman köper en vacker klänning till dottern, hjälper henne att sminka sig och sänder henne mot city för att klara sig själv.

It sounded like somebody else was talkin'
askin', "Momma what do I do?"
She said, "Just be nice to the gentlemen, Fancy.
They'll be nice to you."

//T

Nine Inch Nails: "We´re in this together now"

Trent Reznor var kung, den amerikanska alternativrocken var hans rike och allt han rörde vid förvandlades till guld. De två skivor han släppt under namnet Nine Inch Nails hade introducerat industrirocken för de stora massorna och sålts i massvis med exemplar och hans adept Marilyn Manson hade med Reznor-producerade albumet "Antichrist Superstar" på allvar blivit ett namn i musikvärlden. Där Manson chokerade och provocerade lutade sig Reznor och Nine Inch Nails mot klassiskt musikaliskt hantverk. Året var 1997.

1999 släppte Nine Inch Nails sitt tredje album efter år av trassel och skrivkramp, vänskapen med Marilyn Manson hade övergått i öppen fientlighet och bandet hade blivit plagierade och omsprugna. Albumet, "The Fragile" var en mastig och svåröverblickad dubbelburgare men innehöll ändå ett antal mer direkta låtar som stack ut. Bäst av dessa låtar är utan tvekan "We´re in this together now" en sjuminuters urladdning med en melodi som sätter sig som ett plåster på hjärnan och en allsångsrefräng som gjord för att vråla med i.

När "The Fragile" och "We´re in this together now" släpptes stod Nine Inch Nails på sin absoluta topp om du frågar mig, två fantastiska album i ryggen och suget efter det tredje var enormt. Dubbelalbumet innehöll tillräckligt mycket potential för att hålla bandet kvar i rampljuset en liten stund till och även om de släppt ett antal stabila album efter "The Fragile" så har de återigen blivit ett alternativ fenomen för de invigda, långt ifrån den hype som fanns på 90-talet, när Reznor utsågs till både Sexigast och Mest Inflytelsrik och Nine Inch Nails toppade Billboardlistan.

//J

Gus Black: ”Paranoid”

Jag gillar trenden med covers som tydligt bryter med originalet. Det är inte sällan jag inser att en låt faktiskt är bra, men att jag inte gillade den innan eftersom produktionen inte föll mig i smaken. Det är ganska lätt att göra en bra låt dålig. Särskilt tycker jag om när man gör lågmälda lätt melankoliska versioner av sånger vars text egentligen kräver just den stämningen. Typexemplet är väl Travis (om jag inte minns fel) som spelade in Britneys ”…Baby, one more time” och som fick mig att förstå att låten i sig faktiskt är bra.

Jag gillar visserligen Black Sabbaths originalversion av ”Paranoid” men Gus Black gör en strået vassare version. Suggestiv så att det förslår och dessutom upptäckte jag den genom att höra den i min nya favoritserie, Californication.

Gus Blacks cover finns på Spotifyspellistan till i högermarginalen. Dessutom finns nu en extra spellista (The alternate take) där vi ibland lägger in bra coverversioner eller, som i det här fallet, originalversionen.

//T

Black Grape: ”Reverend Black Grape”

Efter att Happy Mondays havererat i ett träsk av droger och dessutom dragit skivbolaget med sig i fallet, återuppstod delar av bandet form av Black Grape. Shaun Ryder hade skrivit sin mest inspirerade musik på flera år, Bez bidrar med ”vibes” och bandet spelar svängig musik med inslag av alla möjliga musikstilar. B-sidan av albumet är dock lika svag som A-sidan är stark.

I ”Reverend Black Grape” iklär sig Shaun rollen som frikyrkopastor som i någon form av gospel skriker ut sitt budskap. Man knuffas omedelbart omkull på röven av svänget och till och med jag får lust att dansa. Och det, mina vänner, är kanske det bästa betyg en låt kan få.

//T

The Band: ”The Weight”

The Band var, som ni säkert känner till, ett kompband långt innan de började spela in skivor på egen hand. Det var de som var Bob Dylans band när denna övergav folkstämpeln och började spela elektriskt. Det var alltså de som blev bespottade och utskällda för att stå bakom den store Bobs omvändning. Det var de som fick spela ”Fuckin’ loud!”.

När de några år senare låste in sig i källaren i sitt rosa hus i Woodstock skrev och spelade de in ett av mina favoritalbum, delvis tillsammans med Dylan. På detta finns den fantastiskt vackra ”The weight”. Här kommer bandets unika sammansättning fram, med tre sångare, stämsång och den geniale Garth Hudson som musikalisk bas.

//T

Dexys Midnight Runners: "This is what she´s like"

Det finns låtar som är så bra att vi båda som skriver här vill skriva om dem. Istället för att dra lott har vi i dessa fall valt att oberoende om varandra skriva en liten text och publicera dem båda. Nedan följer den första av dessa dubbla texter:


Dexys midnight runners är ett underligt fenomen. Bandet var på väg att bli ett jätteband på 80-talet med hjälp av låtarna "Geno" och "Come on Eileen", men valde istället att släppa det svåra och introverta albumet "Don´t stand me down" och retirerade in i kokainmissbruk och glömdes bort. I Sverige fortsatte Dexy´s midnight runners att vara ett stort band, mest tack vare Andres Lokko som under 90-talet i tidningen Pop aldrig missade en chans att hylla bandet, så när bandet gästade Sverige spelade de på Cirkus, som tar ca 1800 besökare. Bandet gjorde sitt bästa för att visa sig värdiga spelplatsen. De bjöd på energi, revaschlusta och ett knippe fantastiska låtar och bäst av dem alla var "This is what she´s like".

//J


Min bästa konsertupplevelse är möjligen i mitt minne förvrängd till något bättre än den egentligen var. Det finns dock ett par saker som talar mot just detta. Dels var min gode vän J (som är min partner in crime på den här sidan) med och verkar ha ungefär samma uppfattning om det hela som jag och dels så var det Dexys midnight runners som stod för konserten.

2005 återförenades världens bästa band. Eller kanske inte världens bästa, men ett av de riktigt bra. Och kanske inte återförenades, men Kevin Rowland turnerade åter under namnet Dexys midnight runners och det, mina vänner, är en stor sak i min värld. Jag såg dem på Cirkus och det var inte mindre än vackert.

Dexys hade flera hits under det tidiga 80-talet, och helt klart en brist på klädsmak. Kevin Rowland bytte ut nära nog samtliga medlemmar i gruppen inför varje skivinspelning och lade helt ned gruppen efter att ”Don’t stand me down” floppat. Svanesången är dock ett rent mästerverk. Ska man plocka ut en sång från denna så är ”This is what she´s like” ett bra val. Dryga 10 minuter av briljans. Lysande!

//T

Robert Johnsson: ”32-20”

Ibland känns det som om varenda bluesmyt handlar om Robert Johnson. Det sägs att han väntade vid en ”crossroad” och fick sin gitarr stämd av djävulen själv. Han sålde sin själ för berömmelse och det enda han saknar är någon form av tillnamn som beskriver honom som blind (vilket han visserligen inte var). Han dog till och med rockdöden innan den ens var påtänkt genom att dricka whisky förgiftad med stryknin av en svartsjuk äkta make, vars hustru den gode Robert lägrat.

Det skulle inte förvåna mig om allt ovanstående är sant och om nu Hin Håle stämde mannens gitarr så gjorde han ett sjujäkla jobb. Det låter som om det är tre gitarrister som spelar i de skrapiga inspelningar som finns bevarande. När man lyssnar på Robert Johnson så slås man av hur mycket dagens rock inspirerats av honom. Detta är förvisso inte så konstigt med tanke på att band som Rolling Stones och Led Zeppelin inspirerades storligen av Robert.

I ”32-20” (eller som den ibland kallas ”32-20 Blues”) tokspelar Robert Johnson ut ilska över sin kvinna som tydligen inte gör som han vill och som han inte direkt vill väl. Om man vill vara bara aningen jämställd ignorerar man dock texten och fastnar istället i det sanslösa sväng som bluesgudfadern får till. Ensam med en gitarr som låter som tre.

//T