Iggy Pop: ”Some weird sin”

Jag fascineras av rockmyter till den grad att det ibland borde bedömas som en aning sjukligt. Jag älskar en bra rövarhistoria om någon av mina husgudar och ju mer depraverad desto bättre. Nedanstående har jag ingen aning om var jag snappat upp, eller om det är alls sant. Det är dock för roligt och bra för att inte berättas.

Iggy Pop, då känd som punkrockens bad-ass, intervjuas av en reporter och det kryper fram att han efter gårdagens hårda festande upptäckt att tjejen han släpat hem till hotellrummet inte alls var en tjej. När journalisten frågade om vad som sedan hände förväntade han sig säkerligen en historia om hur Iggy spöande transan och kastade ut henne på gatan (kom ihåg att detta var 30 år sedan). Iggy däremot verkar inte ha blivit särskilt upprörd att döma av svaret: ”You know, what the hell. An arse is an arse”.

Men Iggy är inte bara en fritänkande superdeffad punkfarfar. Han har spelat in en hel del bra låtar också och en av mina favoriter är ”Some weird sin”. Den finns på albumet ”Lust for Life” på vilket Iggy lyckats klämma in 93% av alla bra låtar han spelat in som soloartist. På gott och ont räcker det ganska bra med att skaffa enbart det albumet och ett par Stoogesalbum så har man täckt in Iggy ganska väl. ”Some weird sin” är en av hans bästa och inleds dessutom med den fantastiska textraden ”Well, I never got my license to live”.

//T

bob hund: "Blommor på brinnande fartyg"

Det är helg, det är vecka 48 och jag älskar bob hund! Det har jag gjort sedan jag var 15 och tyckte att "Düsseldorf" var världens bästa låt. De senaste åren har vi haft en liten paus i vår kärleksaffär men när bandet i år släppte den fantastiska "Folkmusik för folk som inte gillar musik" så blev jag påmind om varför bob hund är ett av mina absoluta favoritband och förmodligen det mest egensinniga som legat på en svensk topplista sedan Philemon Arthur & the Dung (som för övrigt också gavs ut av Silence). "Blommor på brinnande fartyg" låter lite äldre, lite tröttare men precis lika fantastiskt som förr. Dessutom visar Tomas Öberg återigen att han, som ingen annan, kan sätta ord på känslor, utan att låta som någon annan.

"Blommor som du växer bara på brinnande fartyg,

du är den renaste fisken,
född i förgiftat vatten,
blommor som du växer bara på brinnande fartyg

Varje hus i din stad, bygger på en ruin,
kombinationen som du spelar, kompis,
läcker bensin

Och all den törst som du släcker,
väcker spökena till liv,
först när minnet är raderat,
blir glädjen intensiv"

/J

Morphine: "Have a lucky day"

Bas, trummor och dubbla saxofoner!

Morphine spelade rock. utan gitarrer. De satte istället Dana Colleys saxofoner längst fram och visade att man inte behöver en gitarr för att vara cool, det funkar lika bra, eller till och med bättre med saxofon. Saxofonens vemod backas upp av en kompromisslös rytmsektion och över det hela ligger Mark Sandmans mörka, whiskeyhesa röst. Morphine skapade under 90-talet ett antal fantastiska låtar och borde idag vara allmängods för den musikintresserade, men så är tyvärr inte fallet, kanske på grund av att sångaren och basisten Mark Sandman avled av en hjärtattack innan bandet hade hunnit slå igenom på bred front. Morphines hybrid av Jazz, Blues och Rock borde älskas av fler och "Have a lucky day" är ett utmärkt ställe att börja på.

Kris Kristofferson: ”Sunday Mornin’ Comin’ Down”

Det gamla läderansiktet Kris Kristofferson skrämde antagligen halvt slag på Johnny Cash när han landade sin helikopter i dennes trädgård en tidig morgon. Kris, som förvisso antagligen inte ännu var särskilt läderaktig vid denna tid, var en kämpande låtskrivare som i desperation ”lånat” en helikopter och använde sig av denna för att få Cash uppmärksamhet. En av sångerna han spelade för Cash den gången var just ”Sunday Mornin’ Comin’ Down”.

För en gammal proffsknarkare som Cash måste låten ha varit en direkt beskrivning av de flesta mornar, och få sånger har väl beskrivit bakfyllans helveteskval så väl som denna. Det är en bra melodi, men texten är ännu snäppet vassare.

“Well, I woke up Sunday morning,
With no way to hold my head that didn't hurt.
And the beer I had for breakfast wasn't bad,
So I had one more for dessert.
Then I fumbled through my closet for my clothes,
And found my cleanest dirty shirt.
Then I washed my face and combed my hair
And stumbled down the stairs to meet the day.”

//T

Kings of Leon: ”Joe’s Head”

Innan Kings of Leon blev mjäkiga, polerade och smetade tonvis med hårgelé i sina ostyriga kalufser var de ett briljant band. I sällskap av sina stora hår spelade de smutsig rock som svängde.
Albumet ”Youth & Young Manhood” släpptes 2003 och jag såg ljuset redan då. Skivan i sig var tokbra, men lovade än mer. Det verkar dock som om de goda kungarna gått vilse sedan dess. Man har gått ned sig i mainstream-fåran och allt börjar låta likadant. Tyvärr har de tack vare detta förkastliga beteende belönats med flera hits, och jag är rädd att de aldrig kommer att hitta tillbaka till sitt gamla, skitiga jag.
På sagda första album finns ”Joe’s Head”. En brötig historia om Joe som kände sig tvungen att skjuta en man eftersom han låg med Joe’s kvinna (känns det igen?). Det är en av många bra låtar på albumet, och den som får representera det gamla Kings of Leon. Lyssna gärna lite extra 2:56 in i låten då Caleb går in i någon form av epileptisk trans.

//T

Tom Jones: ”Hide And Seek”

Nu är Tom Jones knappast någon husgud för mig. Han fraserar inte direkt unikt, skrämmer små barn efter sina plastikoperationer och skulle nog inte kunna sjunga finstämt om alternativet var att få samtliga 180 000 brösthår utryckta ett i taget med pincett. Dessutom väljer han ofta rätt så sunkiga låtar, men: Jävlar vilken pipa.

I ”Hide And Seek” (från albumet som aspirerar på dummaste titeln genom tiderna, A-Tom-ic Jones) släpper han loss hela registret. Det vill säga, han tar ifrån tårna mest hela tiden. När han måste hålla igen låter han som om han är på väg att spricka. Min favoritsekvens är precis i början av låten när Tom ska igång och sjunga. Det är sällan en sångare lyckas landa springande.

"Hide And Seek" släpptes 1965 och är något av en arketyp för musiken från mitten på 60-talet. 2:16 lång med stompande blås, heltight komp och ovanpå en sångare som i sanning kan sjunga. Tom är fortfarande ingen favorit, men uppenbarligen rätt man att sjunga en tokbra låt.

//T

Scott Walker: "Seventh Seal"

Scott Walker var 60-talets coolaste katt. Tonårsidol i The Walker Brothers som fejkade sin egen död för att slippa uppmärksamheten och kunna satsa helhjärtat på sina soloskivor istället. Otroligt snygg och hipp i sin hjälm-frilla, svarta solglasögon och oantastliga klädsmak förkroppsligade han den svåra, intelektuella artisten under större delen av sextiotalet.

De fyra mästerverk som Scott gav ut mellan 67 och 69 innehåller melodramatiska och pretantiösa låtar så överlastade med instrument och smäktande sång att Frank Sinatra var grön av avund och självaste Phil Spektor imponerad. På det fjärde albumet, logiskt nog döpt till "4", hittar vi "Seventh Seal" inspirerad av Bergmans "Det Sjunde Inseglet" en låt som drivs framåt av en akustisk gitarr och ensam trumpet som minner om Mexico och bandet Love. Över detta sjunger Scott om riddarens schackspel med döden. Helt fantastiskt!

Jefferson Airplane: “White Rabbit”.

Mitt i den begynnande hippierörelsen i San Fransisco fanns Jefferson Airplane. Man spelade psykedelisk rock och när Grace Slick blev medlem i bandet hade hon med sig flera sånger, bland annat ”White Rabbit” och ”Somebody to love” (som redan spelats in i en version producerad av Sly Stone). Båda dessa står att finna på bandets album ”Surrealistic Pillow” från 1967.
”White Rabbit” är en inte så subtil passning till 68-generationens föräldrar angående droganvändning och deras avståndstagande från detta. Kontentan är att man läser sagor som Alice i Underlandet utan att alls reflektera över att de fantasier som beskriver Alice äventyr är att jämföra med droghallucinationer. Låtens text rabblar mer eller mindre upp saker som Alice råkar ut för i Carolls Underland som i en annan kontext skulle anses vara drogrelaterade och får dem att bli det. Den suggestiva, drivande musiken som hela tiden stegras mot ett crescendo i Slicks maniska ”Feed your head. Feed your head” gör att texten inte kan tolkas som annat än LSD-influerad.

When logic and proportion
Have fallen sloppy dead,
And the White Knight is talking backwards
And the Red Queen's "off with her head!"
Remember what the dormouse said:
"Feed your head. Feed your head."

365 Bra Låtar

Denna blogg kommer att bestå av 366 inlägg. Detta första inlägg är det enda som inte kommer att handla om en låt.

Målet är att publicera tips på 365 bra låtar som vi tycker är bra och som fler borde lyssna på. Att helt enkelt samla ett antal bra sånger med en liten text om varje.

Ett ytterligare mål är att få tips från våra läsare om t.ex. coverversioner av låtarna och om andra bra, gärna relaterade, sånger. Om något felaktigt skulle dyka upp i texten tar vi tacksamt emot rättningar. Att det rör sig om just 365 bra låtar betyder inte att vi kommer att presentera en ny låt om dagen. Det var snarare ett bra antal att utgå ifrån och om det så skulle ta 10 år att nå denna mängd så är det helt ok.

Då så, då kör vi. Down the rabbit’s hole.