”007 (Shanty Town)” handlar om hur polisen brände ned en kåkstad i Kingston på Jamaica. Det är inte så lätt att räkna ut för texten är, låt oss säga, på den mer lokala formen av engelska. Låten framförs av Desmond Dekker, som är en av de gamla hjältarna. Han var en av de första att spela Ska och han hade en av de första hitsen utanför Jamaica med ”Israelites”. Det mesta av Dekker svänger, och en av de bästa låtarna är just ”O o seven”, som denna sång också är känd som.
//T
måndag 28 december 2009
tisdag 22 december 2009
The Who: ”My generation”
The Who är bandet med världens coolaste trummis. Keith Moon bad aldrig om ursäkt och festade mest i hela världen. Han gjorde dessutom dummast saker i världen, knarkade brutalt mycket och dog oväntat nog när han försökte avgifta sig. Den ende i The Who som faktiskt dog innan han blev gammal.
1967 besökte The Who en amerikansk TV-show och tvingades liksom alla andra svara på dumma frågor innan de fick spela en av sina låtar. Sin vana trogen förstörde de alla instrument mot slutet av låten, och Keith Moon hade laddat sin bastrumma med en hyfsad mängd sprängmedel. Lite för mycket rent av. Keith själv skadades av bitar av en cymbal som slets loss och Pete Townsends hörsel skadades permanent. Om man tittar noga mot slutet av klippet kan man se hur Townsend är tvungen att kamma tillbaka sitt hår som blåsts åt sidan av tryckvågen.
Rock and Roll alltså. Inte blir det sämre av att det är ”My Generation” som spelas.
//T
1967 besökte The Who en amerikansk TV-show och tvingades liksom alla andra svara på dumma frågor innan de fick spela en av sina låtar. Sin vana trogen förstörde de alla instrument mot slutet av låten, och Keith Moon hade laddat sin bastrumma med en hyfsad mängd sprängmedel. Lite för mycket rent av. Keith själv skadades av bitar av en cymbal som slets loss och Pete Townsends hörsel skadades permanent. Om man tittar noga mot slutet av klippet kan man se hur Townsend är tvungen att kamma tillbaka sitt hår som blåsts åt sidan av tryckvågen.
Rock and Roll alltså. Inte blir det sämre av att det är ”My Generation” som spelas.
//T
måndag 21 december 2009
Mazarine Street: ”The Bullet”
Mazarine Street är ett av de där banden som aldrig slog så stort som de förtjänade. Deras största hit är ”The Bullet” och blev känd genom en TT-reklam i vilken det kördes bilbana, om jag inte minns fel. De spelade rock och de gjorde det helt ok. Det är på intet vis så att alla deras låtar är bra, men det är helt klart värt ett lyssningsförsök.
Totalt släppte bandet tre album (vilka tyvärr inte går att få tag på längre), där det bästa är det andra, ”Thirteen reasons to belive”. Albumet innehåller förresten 14 låtar, en med namnet ”Doubt”. ”The Bullet” kommer dock från debuten som släpptes 1996.
Tyvärr finns inget material alls av Mazarine Street på Spotify, varför jag nedan infogar ett litet klipp från Youtube. Tyvärr är det helt fel låt, men det kan ändå vara trevligt att få höra något litet från bandet. Om man vill höra "The Bullet" är man välkommen hem till mig så får man dessutom köra bilbana och dricka TT (för övrigt är det humor att de ölflaskor som syns på omslaget inte alls är TT utan Heineken).
//T
Totalt släppte bandet tre album (vilka tyvärr inte går att få tag på längre), där det bästa är det andra, ”Thirteen reasons to belive”. Albumet innehåller förresten 14 låtar, en med namnet ”Doubt”. ”The Bullet” kommer dock från debuten som släpptes 1996.
Tyvärr finns inget material alls av Mazarine Street på Spotify, varför jag nedan infogar ett litet klipp från Youtube. Tyvärr är det helt fel låt, men det kan ändå vara trevligt att få höra något litet från bandet. Om man vill höra "The Bullet" är man välkommen hem till mig så får man dessutom köra bilbana och dricka TT (för övrigt är det humor att de ölflaskor som syns på omslaget inte alls är TT utan Heineken).
//T
lördag 19 december 2009
Gnarls Barkley: ”Crazy”
Jag är som alltid hopplöst efter. För att kalla mig musikintresserad så ligger jag alltid ungefär tre år efter alla andra med att upptäcka ny bra musik. Det har inget med ointresse att göra, utan är en kombination av lathet och bekvämligheten som bor i att alla album säljs för halva priset när jag väl upptäcker och vill ha dem.
Jag satt och klickade runt bland TV-kanalerna för några år sedan och fastnade mitt i en konsert på SVT med en stor svart man klädd helt i vitt och en pipa som inte gick av för hackor. Dessutom svängde musiken mer än mannen i fråga svettades på scenen.
När SVT snappat upp något snabbare än mig så tycker till och med jag att det gått illa. ”Crazy” hade jag nog hört någon gång i bakgrunden, men efter ett par extra genomlyssningar hade den gjort min dag. Hela Gnarls Barkleys första album ”St. Elsewhere” är bra och ”Crazy” må vara uttjatad, men är ju fantastisk. Jag är övertygad om att det är en av låtarna man starkast kommer att förknippa med bra musik från 00-talet.
//T
Jag satt och klickade runt bland TV-kanalerna för några år sedan och fastnade mitt i en konsert på SVT med en stor svart man klädd helt i vitt och en pipa som inte gick av för hackor. Dessutom svängde musiken mer än mannen i fråga svettades på scenen.
När SVT snappat upp något snabbare än mig så tycker till och med jag att det gått illa. ”Crazy” hade jag nog hört någon gång i bakgrunden, men efter ett par extra genomlyssningar hade den gjort min dag. Hela Gnarls Barkleys första album ”St. Elsewhere” är bra och ”Crazy” må vara uttjatad, men är ju fantastisk. Jag är övertygad om att det är en av låtarna man starkast kommer att förknippa med bra musik från 00-talet.
//T
torsdag 17 december 2009
White Stripes: ”Fell in love with a girl”
När White Stripes slog igenom under tidigt 2000-tal hade rocken än en gång gått i stå*. Tack och lov för Jack White och hans före detta hustru som kunde rensa upp i träsket. Med minimalistiska och brötiga inspelningar knuffade de bort mer polerade kollegor och gjorde min dag. Genombrottsskivan ”White blood cells” kändes oerhört fräsch med sin klara stil och bara trummor och gitarr. När jag nu lyssnar på skivan så låter den en aning daterad, vilket jag tror i det här fallet beror på hur tongivande den faktiskt var.
Jag såg dem på Roskildefestivalen och det var briljant. Meg kan inte hålla takten om hennes liv så hängde på det, men å andra sidan är Jack en så dynamisk musiker att han hela tiden klarade av att hänga med på hennes svajiga trumspel. Och hon bidrar, inte att förakta, med ohemula mängder attityd och beat-bashande. När konserten led mot sitt slut längtade jag efter att de skulle avsluta med en brutal The Who-cover och smasha all sin utrustning. Det gjorde de inte. Det hade nog varit för enkelt.
(*Den meningen fick mig att låta urgammal. Jag skäms.)
//T
Jag såg dem på Roskildefestivalen och det var briljant. Meg kan inte hålla takten om hennes liv så hängde på det, men å andra sidan är Jack en så dynamisk musiker att han hela tiden klarade av att hänga med på hennes svajiga trumspel. Och hon bidrar, inte att förakta, med ohemula mängder attityd och beat-bashande. När konserten led mot sitt slut längtade jag efter att de skulle avsluta med en brutal The Who-cover och smasha all sin utrustning. Det gjorde de inte. Det hade nog varit för enkelt.
(*Den meningen fick mig att låta urgammal. Jag skäms.)
//T
onsdag 16 december 2009
Bobbie Gentry: “Fancy”
Bobbie Gentry släppte ett flertal album vid skiftet mellan 60- och 70-tal, och hennes största hit var ”Ode to Billie Joe” från 1967. Hennes texter är ofta fyllda av socialrealism och otroligt välskrivna. Hon valde själv att avsluta sin musikkarriär under 70-talet trots att hon hade ett flertal hits.
1970 släpptes ”Fancy”. Det är en sång om hur en ung kvinna tvingas lämna den misär hon växt upp i när modern inser att hon är döende och ger upp. Mamman köper en vacker klänning till dottern, hjälper henne att sminka sig och sänder henne mot city för att klara sig själv.
It sounded like somebody else was talkin'
askin', "Momma what do I do?"
She said, "Just be nice to the gentlemen, Fancy.
They'll be nice to you."
//T
1970 släpptes ”Fancy”. Det är en sång om hur en ung kvinna tvingas lämna den misär hon växt upp i när modern inser att hon är döende och ger upp. Mamman köper en vacker klänning till dottern, hjälper henne att sminka sig och sänder henne mot city för att klara sig själv.
It sounded like somebody else was talkin'
askin', "Momma what do I do?"
She said, "Just be nice to the gentlemen, Fancy.
They'll be nice to you."
//T
måndag 14 december 2009
Nine Inch Nails: "We´re in this together now"
Trent Reznor var kung, den amerikanska alternativrocken var hans rike och allt han rörde vid förvandlades till guld. De två skivor han släppt under namnet Nine Inch Nails hade introducerat industrirocken för de stora massorna och sålts i massvis med exemplar och hans adept Marilyn Manson hade med Reznor-producerade albumet "Antichrist Superstar" på allvar blivit ett namn i musikvärlden. Där Manson chokerade och provocerade lutade sig Reznor och Nine Inch Nails mot klassiskt musikaliskt hantverk. Året var 1997.
1999 släppte Nine Inch Nails sitt tredje album efter år av trassel och skrivkramp, vänskapen med Marilyn Manson hade övergått i öppen fientlighet och bandet hade blivit plagierade och omsprugna. Albumet, "The Fragile" var en mastig och svåröverblickad dubbelburgare men innehöll ändå ett antal mer direkta låtar som stack ut. Bäst av dessa låtar är utan tvekan "We´re in this together now" en sjuminuters urladdning med en melodi som sätter sig som ett plåster på hjärnan och en allsångsrefräng som gjord för att vråla med i.
När "The Fragile" och "We´re in this together now" släpptes stod Nine Inch Nails på sin absoluta topp om du frågar mig, två fantastiska album i ryggen och suget efter det tredje var enormt. Dubbelalbumet innehöll tillräckligt mycket potential för att hålla bandet kvar i rampljuset en liten stund till och även om de släppt ett antal stabila album efter "The Fragile" så har de återigen blivit ett alternativ fenomen för de invigda, långt ifrån den hype som fanns på 90-talet, när Reznor utsågs till både Sexigast och Mest Inflytelsrik och Nine Inch Nails toppade Billboardlistan.
//J
måndag 7 december 2009
Gus Black: ”Paranoid”
Jag gillar trenden med covers som tydligt bryter med originalet. Det är inte sällan jag inser att en låt faktiskt är bra, men att jag inte gillade den innan eftersom produktionen inte föll mig i smaken. Det är ganska lätt att göra en bra låt dålig. Särskilt tycker jag om när man gör lågmälda lätt melankoliska versioner av sånger vars text egentligen kräver just den stämningen. Typexemplet är väl Travis (om jag inte minns fel) som spelade in Britneys ”…Baby, one more time” och som fick mig att förstå att låten i sig faktiskt är bra.
Jag gillar visserligen Black Sabbaths originalversion av ”Paranoid” men Gus Black gör en strået vassare version. Suggestiv så att det förslår och dessutom upptäckte jag den genom att höra den i min nya favoritserie, Californication.
Gus Blacks cover finns på Spotifyspellistan till i högermarginalen. Dessutom finns nu en extra spellista (The alternate take) där vi ibland lägger in bra coverversioner eller, som i det här fallet, originalversionen.
//T
Jag gillar visserligen Black Sabbaths originalversion av ”Paranoid” men Gus Black gör en strået vassare version. Suggestiv så att det förslår och dessutom upptäckte jag den genom att höra den i min nya favoritserie, Californication.
Gus Blacks cover finns på Spotifyspellistan till i högermarginalen. Dessutom finns nu en extra spellista (The alternate take) där vi ibland lägger in bra coverversioner eller, som i det här fallet, originalversionen.
//T
lördag 5 december 2009
Black Grape: ”Reverend Black Grape”
Efter att Happy Mondays havererat i ett träsk av droger och dessutom dragit skivbolaget med sig i fallet, återuppstod delar av bandet form av Black Grape. Shaun Ryder hade skrivit sin mest inspirerade musik på flera år, Bez bidrar med ”vibes” och bandet spelar svängig musik med inslag av alla möjliga musikstilar. B-sidan av albumet är dock lika svag som A-sidan är stark.
I ”Reverend Black Grape” iklär sig Shaun rollen som frikyrkopastor som i någon form av gospel skriker ut sitt budskap. Man knuffas omedelbart omkull på röven av svänget och till och med jag får lust att dansa. Och det, mina vänner, är kanske det bästa betyg en låt kan få.
//T
I ”Reverend Black Grape” iklär sig Shaun rollen som frikyrkopastor som i någon form av gospel skriker ut sitt budskap. Man knuffas omedelbart omkull på röven av svänget och till och med jag får lust att dansa. Och det, mina vänner, är kanske det bästa betyg en låt kan få.
//T
torsdag 3 december 2009
The Band: ”The Weight”
The Band var, som ni säkert känner till, ett kompband långt innan de började spela in skivor på egen hand. Det var de som var Bob Dylans band när denna övergav folkstämpeln och började spela elektriskt. Det var alltså de som blev bespottade och utskällda för att stå bakom den store Bobs omvändning. Det var de som fick spela ”Fuckin’ loud!”.
När de några år senare låste in sig i källaren i sitt rosa hus i Woodstock skrev och spelade de in ett av mina favoritalbum, delvis tillsammans med Dylan. På detta finns den fantastiskt vackra ”The weight”. Här kommer bandets unika sammansättning fram, med tre sångare, stämsång och den geniale Garth Hudson som musikalisk bas.
//T
När de några år senare låste in sig i källaren i sitt rosa hus i Woodstock skrev och spelade de in ett av mina favoritalbum, delvis tillsammans med Dylan. På detta finns den fantastiskt vackra ”The weight”. Här kommer bandets unika sammansättning fram, med tre sångare, stämsång och den geniale Garth Hudson som musikalisk bas.
//T
onsdag 2 december 2009
Dexys Midnight Runners: "This is what she´s like"
Det finns låtar som är så bra att vi båda som skriver här vill skriva om dem. Istället för att dra lott har vi i dessa fall valt att oberoende om varandra skriva en liten text och publicera dem båda. Nedan följer den första av dessa dubbla texter:
Dexys midnight runners är ett underligt fenomen. Bandet var på väg att bli ett jätteband på 80-talet med hjälp av låtarna "Geno" och "Come on Eileen", men valde istället att släppa det svåra och introverta albumet "Don´t stand me down" och retirerade in i kokainmissbruk och glömdes bort. I Sverige fortsatte Dexy´s midnight runners att vara ett stort band, mest tack vare Andres Lokko som under 90-talet i tidningen Pop aldrig missade en chans att hylla bandet, så när bandet gästade Sverige spelade de på Cirkus, som tar ca 1800 besökare. Bandet gjorde sitt bästa för att visa sig värdiga spelplatsen. De bjöd på energi, revaschlusta och ett knippe fantastiska låtar och bäst av dem alla var "This is what she´s like".
//J
Min bästa konsertupplevelse är möjligen i mitt minne förvrängd till något bättre än den egentligen var. Det finns dock ett par saker som talar mot just detta. Dels var min gode vän J (som är min partner in crime på den här sidan) med och verkar ha ungefär samma uppfattning om det hela som jag och dels så var det Dexys midnight runners som stod för konserten.
2005 återförenades världens bästa band. Eller kanske inte världens bästa, men ett av de riktigt bra. Och kanske inte återförenades, men Kevin Rowland turnerade åter under namnet Dexys midnight runners och det, mina vänner, är en stor sak i min värld. Jag såg dem på Cirkus och det var inte mindre än vackert.
Dexys hade flera hits under det tidiga 80-talet, och helt klart en brist på klädsmak. Kevin Rowland bytte ut nära nog samtliga medlemmar i gruppen inför varje skivinspelning och lade helt ned gruppen efter att ”Don’t stand me down” floppat. Svanesången är dock ett rent mästerverk. Ska man plocka ut en sång från denna så är ”This is what she´s like” ett bra val. Dryga 10 minuter av briljans. Lysande!
//T
Dexys midnight runners är ett underligt fenomen. Bandet var på väg att bli ett jätteband på 80-talet med hjälp av låtarna "Geno" och "Come on Eileen", men valde istället att släppa det svåra och introverta albumet "Don´t stand me down" och retirerade in i kokainmissbruk och glömdes bort. I Sverige fortsatte Dexy´s midnight runners att vara ett stort band, mest tack vare Andres Lokko som under 90-talet i tidningen Pop aldrig missade en chans att hylla bandet, så när bandet gästade Sverige spelade de på Cirkus, som tar ca 1800 besökare. Bandet gjorde sitt bästa för att visa sig värdiga spelplatsen. De bjöd på energi, revaschlusta och ett knippe fantastiska låtar och bäst av dem alla var "This is what she´s like".
//J
Min bästa konsertupplevelse är möjligen i mitt minne förvrängd till något bättre än den egentligen var. Det finns dock ett par saker som talar mot just detta. Dels var min gode vän J (som är min partner in crime på den här sidan) med och verkar ha ungefär samma uppfattning om det hela som jag och dels så var det Dexys midnight runners som stod för konserten.
2005 återförenades världens bästa band. Eller kanske inte världens bästa, men ett av de riktigt bra. Och kanske inte återförenades, men Kevin Rowland turnerade åter under namnet Dexys midnight runners och det, mina vänner, är en stor sak i min värld. Jag såg dem på Cirkus och det var inte mindre än vackert.
Dexys hade flera hits under det tidiga 80-talet, och helt klart en brist på klädsmak. Kevin Rowland bytte ut nära nog samtliga medlemmar i gruppen inför varje skivinspelning och lade helt ned gruppen efter att ”Don’t stand me down” floppat. Svanesången är dock ett rent mästerverk. Ska man plocka ut en sång från denna så är ”This is what she´s like” ett bra val. Dryga 10 minuter av briljans. Lysande!
//T
tisdag 1 december 2009
Robert Johnsson: ”32-20”
Ibland känns det som om varenda bluesmyt handlar om Robert Johnson. Det sägs att han väntade vid en ”crossroad” och fick sin gitarr stämd av djävulen själv. Han sålde sin själ för berömmelse och det enda han saknar är någon form av tillnamn som beskriver honom som blind (vilket han visserligen inte var). Han dog till och med rockdöden innan den ens var påtänkt genom att dricka whisky förgiftad med stryknin av en svartsjuk äkta make, vars hustru den gode Robert lägrat.
Det skulle inte förvåna mig om allt ovanstående är sant och om nu Hin Håle stämde mannens gitarr så gjorde han ett sjujäkla jobb. Det låter som om det är tre gitarrister som spelar i de skrapiga inspelningar som finns bevarande. När man lyssnar på Robert Johnson så slås man av hur mycket dagens rock inspirerats av honom. Detta är förvisso inte så konstigt med tanke på att band som Rolling Stones och Led Zeppelin inspirerades storligen av Robert.
I ”32-20” (eller som den ibland kallas ”32-20 Blues”) tokspelar Robert Johnson ut ilska över sin kvinna som tydligen inte gör som han vill och som han inte direkt vill väl. Om man vill vara bara aningen jämställd ignorerar man dock texten och fastnar istället i det sanslösa sväng som bluesgudfadern får till. Ensam med en gitarr som låter som tre.
//T
Det skulle inte förvåna mig om allt ovanstående är sant och om nu Hin Håle stämde mannens gitarr så gjorde han ett sjujäkla jobb. Det låter som om det är tre gitarrister som spelar i de skrapiga inspelningar som finns bevarande. När man lyssnar på Robert Johnson så slås man av hur mycket dagens rock inspirerats av honom. Detta är förvisso inte så konstigt med tanke på att band som Rolling Stones och Led Zeppelin inspirerades storligen av Robert.
I ”32-20” (eller som den ibland kallas ”32-20 Blues”) tokspelar Robert Johnson ut ilska över sin kvinna som tydligen inte gör som han vill och som han inte direkt vill väl. Om man vill vara bara aningen jämställd ignorerar man dock texten och fastnar istället i det sanslösa sväng som bluesgudfadern får till. Ensam med en gitarr som låter som tre.
//T
lördag 28 november 2009
Iggy Pop: ”Some weird sin”
Jag fascineras av rockmyter till den grad att det ibland borde bedömas som en aning sjukligt. Jag älskar en bra rövarhistoria om någon av mina husgudar och ju mer depraverad desto bättre. Nedanstående har jag ingen aning om var jag snappat upp, eller om det är alls sant. Det är dock för roligt och bra för att inte berättas.
Iggy Pop, då känd som punkrockens bad-ass, intervjuas av en reporter och det kryper fram att han efter gårdagens hårda festande upptäckt att tjejen han släpat hem till hotellrummet inte alls var en tjej. När journalisten frågade om vad som sedan hände förväntade han sig säkerligen en historia om hur Iggy spöande transan och kastade ut henne på gatan (kom ihåg att detta var 30 år sedan). Iggy däremot verkar inte ha blivit särskilt upprörd att döma av svaret: ”You know, what the hell. An arse is an arse”.
Men Iggy är inte bara en fritänkande superdeffad punkfarfar. Han har spelat in en hel del bra låtar också och en av mina favoriter är ”Some weird sin”. Den finns på albumet ”Lust for Life” på vilket Iggy lyckats klämma in 93% av alla bra låtar han spelat in som soloartist. På gott och ont räcker det ganska bra med att skaffa enbart det albumet och ett par Stoogesalbum så har man täckt in Iggy ganska väl. ”Some weird sin” är en av hans bästa och inleds dessutom med den fantastiska textraden ”Well, I never got my license to live”.
//T
Iggy Pop, då känd som punkrockens bad-ass, intervjuas av en reporter och det kryper fram att han efter gårdagens hårda festande upptäckt att tjejen han släpat hem till hotellrummet inte alls var en tjej. När journalisten frågade om vad som sedan hände förväntade han sig säkerligen en historia om hur Iggy spöande transan och kastade ut henne på gatan (kom ihåg att detta var 30 år sedan). Iggy däremot verkar inte ha blivit särskilt upprörd att döma av svaret: ”You know, what the hell. An arse is an arse”.
Men Iggy är inte bara en fritänkande superdeffad punkfarfar. Han har spelat in en hel del bra låtar också och en av mina favoriter är ”Some weird sin”. Den finns på albumet ”Lust for Life” på vilket Iggy lyckats klämma in 93% av alla bra låtar han spelat in som soloartist. På gott och ont räcker det ganska bra med att skaffa enbart det albumet och ett par Stoogesalbum så har man täckt in Iggy ganska väl. ”Some weird sin” är en av hans bästa och inleds dessutom med den fantastiska textraden ”Well, I never got my license to live”.
//T
fredag 27 november 2009
bob hund: "Blommor på brinnande fartyg"
Det är helg, det är vecka 48 och jag älskar bob hund! Det har jag gjort sedan jag var 15 och tyckte att "Düsseldorf" var världens bästa låt. De senaste åren har vi haft en liten paus i vår kärleksaffär men när bandet i år släppte den fantastiska "Folkmusik för folk som inte gillar musik" så blev jag påmind om varför bob hund är ett av mina absoluta favoritband och förmodligen det mest egensinniga som legat på en svensk topplista sedan Philemon Arthur & the Dung (som för övrigt också gavs ut av Silence). "Blommor på brinnande fartyg" låter lite äldre, lite tröttare men precis lika fantastiskt som förr. Dessutom visar Tomas Öberg återigen att han, som ingen annan, kan sätta ord på känslor, utan att låta som någon annan.
"Blommor som du växer bara på brinnande fartyg,
du är den renaste fisken,född i förgiftat vatten,
blommor som du växer bara på brinnande fartyg
Varje hus i din stad, bygger på en ruin,
kombinationen som du spelar, kompis,
läcker bensin
Och all den törst som du släcker,
väcker spökena till liv,
först när minnet är raderat,
blir glädjen intensiv"
/J
tisdag 24 november 2009
Morphine: "Have a lucky day"
Bas, trummor och dubbla saxofoner!
Morphine spelade rock. utan gitarrer. De satte istället Dana Colleys saxofoner längst fram och visade att man inte behöver en gitarr för att vara cool, det funkar lika bra, eller till och med bättre med saxofon. Saxofonens vemod backas upp av en kompromisslös rytmsektion och över det hela ligger Mark Sandmans mörka, whiskeyhesa röst. Morphine skapade under 90-talet ett antal fantastiska låtar och borde idag vara allmängods för den musikintresserade, men så är tyvärr inte fallet, kanske på grund av att sångaren och basisten Mark Sandman avled av en hjärtattack innan bandet hade hunnit slå igenom på bred front. Morphines hybrid av Jazz, Blues och Rock borde älskas av fler och "Have a lucky day" är ett utmärkt ställe att börja på.
måndag 23 november 2009
Kris Kristofferson: ”Sunday Mornin’ Comin’ Down”
Det gamla läderansiktet Kris Kristofferson skrämde antagligen halvt slag på Johnny Cash när han landade sin helikopter i dennes trädgård en tidig morgon. Kris, som förvisso antagligen inte ännu var särskilt läderaktig vid denna tid, var en kämpande låtskrivare som i desperation ”lånat” en helikopter och använde sig av denna för att få Cash uppmärksamhet. En av sångerna han spelade för Cash den gången var just ”Sunday Mornin’ Comin’ Down”.
För en gammal proffsknarkare som Cash måste låten ha varit en direkt beskrivning av de flesta mornar, och få sånger har väl beskrivit bakfyllans helveteskval så väl som denna. Det är en bra melodi, men texten är ännu snäppet vassare.
“Well, I woke up Sunday morning,
With no way to hold my head that didn't hurt.
And the beer I had for breakfast wasn't bad,
So I had one more for dessert.
Then I fumbled through my closet for my clothes,
And found my cleanest dirty shirt.
Then I washed my face and combed my hair
And stumbled down the stairs to meet the day.”
//T
För en gammal proffsknarkare som Cash måste låten ha varit en direkt beskrivning av de flesta mornar, och få sånger har väl beskrivit bakfyllans helveteskval så väl som denna. Det är en bra melodi, men texten är ännu snäppet vassare.
“Well, I woke up Sunday morning,
With no way to hold my head that didn't hurt.
And the beer I had for breakfast wasn't bad,
So I had one more for dessert.
Then I fumbled through my closet for my clothes,
And found my cleanest dirty shirt.
Then I washed my face and combed my hair
And stumbled down the stairs to meet the day.”
//T
torsdag 19 november 2009
Kings of Leon: ”Joe’s Head”
Innan Kings of Leon blev mjäkiga, polerade och smetade tonvis med hårgelé i sina ostyriga kalufser var de ett briljant band. I sällskap av sina stora hår spelade de smutsig rock som svängde.
Albumet ”Youth & Young Manhood” släpptes 2003 och jag såg ljuset redan då. Skivan i sig var tokbra, men lovade än mer. Det verkar dock som om de goda kungarna gått vilse sedan dess. Man har gått ned sig i mainstream-fåran och allt börjar låta likadant. Tyvärr har de tack vare detta förkastliga beteende belönats med flera hits, och jag är rädd att de aldrig kommer att hitta tillbaka till sitt gamla, skitiga jag.
På sagda första album finns ”Joe’s Head”. En brötig historia om Joe som kände sig tvungen att skjuta en man eftersom han låg med Joe’s kvinna (känns det igen?). Det är en av många bra låtar på albumet, och den som får representera det gamla Kings of Leon. Lyssna gärna lite extra 2:56 in i låten då Caleb går in i någon form av epileptisk trans.
//T
Albumet ”Youth & Young Manhood” släpptes 2003 och jag såg ljuset redan då. Skivan i sig var tokbra, men lovade än mer. Det verkar dock som om de goda kungarna gått vilse sedan dess. Man har gått ned sig i mainstream-fåran och allt börjar låta likadant. Tyvärr har de tack vare detta förkastliga beteende belönats med flera hits, och jag är rädd att de aldrig kommer att hitta tillbaka till sitt gamla, skitiga jag.
På sagda första album finns ”Joe’s Head”. En brötig historia om Joe som kände sig tvungen att skjuta en man eftersom han låg med Joe’s kvinna (känns det igen?). Det är en av många bra låtar på albumet, och den som får representera det gamla Kings of Leon. Lyssna gärna lite extra 2:56 in i låten då Caleb går in i någon form av epileptisk trans.
//T
tisdag 17 november 2009
Tom Jones: ”Hide And Seek”
Nu är Tom Jones knappast någon husgud för mig. Han fraserar inte direkt unikt, skrämmer små barn efter sina plastikoperationer och skulle nog inte kunna sjunga finstämt om alternativet var att få samtliga 180 000 brösthår utryckta ett i taget med pincett. Dessutom väljer han ofta rätt så sunkiga låtar, men: Jävlar vilken pipa.
I ”Hide And Seek” (från albumet som aspirerar på dummaste titeln genom tiderna, A-Tom-ic Jones) släpper han loss hela registret. Det vill säga, han tar ifrån tårna mest hela tiden. När han måste hålla igen låter han som om han är på väg att spricka. Min favoritsekvens är precis i början av låten när Tom ska igång och sjunga. Det är sällan en sångare lyckas landa springande.
"Hide And Seek" släpptes 1965 och är något av en arketyp för musiken från mitten på 60-talet. 2:16 lång med stompande blås, heltight komp och ovanpå en sångare som i sanning kan sjunga. Tom är fortfarande ingen favorit, men uppenbarligen rätt man att sjunga en tokbra låt.
//T
I ”Hide And Seek” (från albumet som aspirerar på dummaste titeln genom tiderna, A-Tom-ic Jones) släpper han loss hela registret. Det vill säga, han tar ifrån tårna mest hela tiden. När han måste hålla igen låter han som om han är på väg att spricka. Min favoritsekvens är precis i början av låten när Tom ska igång och sjunga. Det är sällan en sångare lyckas landa springande.
"Hide And Seek" släpptes 1965 och är något av en arketyp för musiken från mitten på 60-talet. 2:16 lång med stompande blås, heltight komp och ovanpå en sångare som i sanning kan sjunga. Tom är fortfarande ingen favorit, men uppenbarligen rätt man att sjunga en tokbra låt.
//T
måndag 16 november 2009
Scott Walker: "Seventh Seal"
Scott Walker var 60-talets coolaste katt. Tonårsidol i The Walker Brothers som fejkade sin egen död för att slippa uppmärksamheten och kunna satsa helhjärtat på sina soloskivor istället. Otroligt snygg och hipp i sin hjälm-frilla, svarta solglasögon och oantastliga klädsmak förkroppsligade han den svåra, intelektuella artisten under större delen av sextiotalet.
De fyra mästerverk som Scott gav ut mellan 67 och 69 innehåller melodramatiska och pretantiösa låtar så överlastade med instrument och smäktande sång att Frank Sinatra var grön av avund och självaste Phil Spektor imponerad. På det fjärde albumet, logiskt nog döpt till "4", hittar vi "Seventh Seal" inspirerad av Bergmans "Det Sjunde Inseglet" en låt som drivs framåt av en akustisk gitarr och ensam trumpet som minner om Mexico och bandet Love. Över detta sjunger Scott om riddarens schackspel med döden. Helt fantastiskt!
fredag 6 november 2009
Jefferson Airplane: “White Rabbit”.
Mitt i den begynnande hippierörelsen i San Fransisco fanns Jefferson Airplane. Man spelade psykedelisk rock och när Grace Slick blev medlem i bandet hade hon med sig flera sånger, bland annat ”White Rabbit” och ”Somebody to love” (som redan spelats in i en version producerad av Sly Stone). Båda dessa står att finna på bandets album ”Surrealistic Pillow” från 1967.
”White Rabbit” är en inte så subtil passning till 68-generationens föräldrar angående droganvändning och deras avståndstagande från detta. Kontentan är att man läser sagor som Alice i Underlandet utan att alls reflektera över att de fantasier som beskriver Alice äventyr är att jämföra med droghallucinationer. Låtens text rabblar mer eller mindre upp saker som Alice råkar ut för i Carolls Underland som i en annan kontext skulle anses vara drogrelaterade och får dem att bli det. Den suggestiva, drivande musiken som hela tiden stegras mot ett crescendo i Slicks maniska ”Feed your head. Feed your head” gör att texten inte kan tolkas som annat än LSD-influerad.
When logic and proportion
Have fallen sloppy dead,
And the White Knight is talking backwards
And the Red Queen's "off with her head!"
Remember what the dormouse said:
"Feed your head. Feed your head."
”White Rabbit” är en inte så subtil passning till 68-generationens föräldrar angående droganvändning och deras avståndstagande från detta. Kontentan är att man läser sagor som Alice i Underlandet utan att alls reflektera över att de fantasier som beskriver Alice äventyr är att jämföra med droghallucinationer. Låtens text rabblar mer eller mindre upp saker som Alice råkar ut för i Carolls Underland som i en annan kontext skulle anses vara drogrelaterade och får dem att bli det. Den suggestiva, drivande musiken som hela tiden stegras mot ett crescendo i Slicks maniska ”Feed your head. Feed your head” gör att texten inte kan tolkas som annat än LSD-influerad.
When logic and proportion
Have fallen sloppy dead,
And the White Knight is talking backwards
And the Red Queen's "off with her head!"
Remember what the dormouse said:
"Feed your head. Feed your head."
365 Bra Låtar
Denna blogg kommer att bestå av 366 inlägg. Detta första inlägg är det enda som inte kommer att handla om en låt.
Målet är att publicera tips på 365 bra låtar som vi tycker är bra och som fler borde lyssna på. Att helt enkelt samla ett antal bra sånger med en liten text om varje.
Ett ytterligare mål är att få tips från våra läsare om t.ex. coverversioner av låtarna och om andra bra, gärna relaterade, sånger. Om något felaktigt skulle dyka upp i texten tar vi tacksamt emot rättningar. Att det rör sig om just 365 bra låtar betyder inte att vi kommer att presentera en ny låt om dagen. Det var snarare ett bra antal att utgå ifrån och om det så skulle ta 10 år att nå denna mängd så är det helt ok.
Då så, då kör vi. Down the rabbit’s hole.
Målet är att publicera tips på 365 bra låtar som vi tycker är bra och som fler borde lyssna på. Att helt enkelt samla ett antal bra sånger med en liten text om varje.
Ett ytterligare mål är att få tips från våra läsare om t.ex. coverversioner av låtarna och om andra bra, gärna relaterade, sånger. Om något felaktigt skulle dyka upp i texten tar vi tacksamt emot rättningar. Att det rör sig om just 365 bra låtar betyder inte att vi kommer att presentera en ny låt om dagen. Det var snarare ett bra antal att utgå ifrån och om det så skulle ta 10 år att nå denna mängd så är det helt ok.
Då så, då kör vi. Down the rabbit’s hole.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)