Robert Johnsson: ”32-20”

Ibland känns det som om varenda bluesmyt handlar om Robert Johnson. Det sägs att han väntade vid en ”crossroad” och fick sin gitarr stämd av djävulen själv. Han sålde sin själ för berömmelse och det enda han saknar är någon form av tillnamn som beskriver honom som blind (vilket han visserligen inte var). Han dog till och med rockdöden innan den ens var påtänkt genom att dricka whisky förgiftad med stryknin av en svartsjuk äkta make, vars hustru den gode Robert lägrat.

Det skulle inte förvåna mig om allt ovanstående är sant och om nu Hin Håle stämde mannens gitarr så gjorde han ett sjujäkla jobb. Det låter som om det är tre gitarrister som spelar i de skrapiga inspelningar som finns bevarande. När man lyssnar på Robert Johnson så slås man av hur mycket dagens rock inspirerats av honom. Detta är förvisso inte så konstigt med tanke på att band som Rolling Stones och Led Zeppelin inspirerades storligen av Robert.

I ”32-20” (eller som den ibland kallas ”32-20 Blues”) tokspelar Robert Johnson ut ilska över sin kvinna som tydligen inte gör som han vill och som han inte direkt vill väl. Om man vill vara bara aningen jämställd ignorerar man dock texten och fastnar istället i det sanslösa sväng som bluesgudfadern får till. Ensam med en gitarr som låter som tre.

//T