När White Stripes slog igenom under tidigt 2000-tal hade rocken än en gång gått i stå*. Tack och lov för Jack White och hans före detta hustru som kunde rensa upp i träsket. Med minimalistiska och brötiga inspelningar knuffade de bort mer polerade kollegor och gjorde min dag. Genombrottsskivan ”White blood cells” kändes oerhört fräsch med sin klara stil och bara trummor och gitarr. När jag nu lyssnar på skivan så låter den en aning daterad, vilket jag tror i det här fallet beror på hur tongivande den faktiskt var.
Jag såg dem på Roskildefestivalen och det var briljant. Meg kan inte hålla takten om hennes liv så hängde på det, men å andra sidan är Jack en så dynamisk musiker att han hela tiden klarade av att hänga med på hennes svajiga trumspel. Och hon bidrar, inte att förakta, med ohemula mängder attityd och beat-bashande. När konserten led mot sitt slut längtade jag efter att de skulle avsluta med en brutal The Who-cover och smasha all sin utrustning. Det gjorde de inte. Det hade nog varit för enkelt.
(*Den meningen fick mig att låta urgammal. Jag skäms.)
//T
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Till spellistan med covers föreslås Joss Stones version (fast den heter då "Fell in love with a boy") från The Soul Sessions (2003).
H: Du har helt rätt. Numera finns den där.
Skicka en kommentar