Beyonce feat. Jay-Z: "Crazy in love"

Det finns låtar som är så bra att vi som skriver här båda vill skriva om dem. Istället för att dra lott har vi i dessa fall valt att oberoende av varandra skriva en liten text och publicera båda. Nedan följer en av dessa dubbla texter:


Crazy in love är en riktig brottarhit och är låten som fick Beyonce Knowles att på allvar bli ett namn som soloartist istället för att vara "hon snygga i Destiny´s Child".

Låtens genialitet finns i de helt fantastiska blåsarrangemang som driver låten framåt. Inte ens en oinspirerad och helt onödig Jay-Z kan hindra blåsarrangemangen från att fullständigt köra över lyssnaren. All heder och den som står bakom blåssektionen, utan den personen hade denna låt förmodligen druknat i all annan medelmåttig Rn´B med rap-inslag.

/J

Till en början hade jag inte ett dugg till övers för Destiny’s Child eller någon av dess medlemmar. De var för mig mest irriterande och ingick i det stora brus som allehanda radioapparater ger upphov till och som jag gör mitt bästa för att ignorera. Ett antal år senare fick jag dock krypa till korset och erkänna att Beyonce har gjort ett par bra låtar och nog inte är fullt så usel som jag en gång hävdade.

”Crazy in Love” är ett mirakel. Låten i sig är bra, men här har vi också ett typexempel på att en magnifik produktion kan göra underverk. Det blir makalöst bra, och det är inte konstigt att NME nyss utsåg låten till bäst hittills på 2000-talet.

//T

Bryan Ferry: ”A hard rain’s a-gonna fall”

Det finns ganska ofta en massa versioner av de bra låtar som finns där ute i musikträsket. Företrädelsevis väljer jag att skriva om den version som fick mig att tänka på att låten borde passa in på vår lilla lista. Dock så försöker jag i möjligaste mån att nämna originalartisten och dessutom lägga till dennes version i den alternativa spellistan. När det gäller just Bob Dylan så inbillar jag mig att ganska många av hans låtar kommer att förekomma här, men betydligt färre originalversioner. Tack och lov, med andra ord, för covers.

Den store Bob skrev ”A hard rain’s a-gonna fall” 1962 och den finns på hans andra album (med det snygga omslaget). Bryan Ferry gjorde sin cover cirka 10 år senare, och av någon anledning gillar jag den trots flera förbjudna misstag. Till exempel så har han lagt in en massa ljud som passar till texten i stil med skratt, klockor som ringer och annat krafs. I övrigt låter det fantastiskt med Ferrys bombastiska stämma till det drivna trumspelet, och den storslagna produktionen. En bra låt är det, hur som helst.

//T

The Bureau: ”Only for Sheep”

När den av storhetsvansinne drabbade Kevin Rowland sparkade ut nästan samtliga medlemmar ur Dexys Midnight Runners bildade några av dem The Bureau. De spelade vidare i ”Searching for the young soulrebels”-anda och släppte ett självbetitlat album. Hade det inte varit för att de hade sitt ursprung i Dexys hade de nog varit för evigt förpassade till att befinna sig utanför popmusikens marginaler. Nu befinner de sig istället precis i marginalen med en välkänd bakgrund och en hit i Australien. Men, å andra sidan, det är på intet vis en dålig hit.

The Yardbirds: ”I wish you would”

Jag ska inte tråka ut er med att tjata om hur den “heliga treenigheten” av brittiska gitarrister alla passerade genom The Yardbirds innan bandet upplöstes. Istället ska jag berätta att detta är bandets debutsingel, fast i en längre version som jag tycker är klart bättre. Den kortare, liksom David Bowies cover, finner ni i den alternativa spellistan.

Medlemmarna i The Yardbirds tuggade gemensamt i sig den amerikanska svarta bluesen och gjorde den till sin egen, på samma sätt som så många andra brittiska band vid den här tiden. Skillnaden är dock att The Yardbirds tydligt behåller blueskänslan i låtarna. De vägrar göra pop av den, vilket naturligtvis är föredömligt. Detta i kombination med en astmatisk sångare som vägrar sluta spela munspel gör detta till ett av mina favoritband i den andra vågen av British Invasionband. När Clapton senare lämnade bandet gled bandet mot att spela mer sedvanlig rock, vilket trots ovanstående uttalande blev riktigt bra.

//T

The Creeps: ”Now dig this!”

När jag började plugga i Uppsala hamnade jag rätt så snabbt i ett gäng musikintresserade studenter med matematikambitioner. Här snackades oavbrutet musik och oöverträffade när det gällde förfestmusik var just The Creeps. De var förvisso gamla, nedlagda och antagligen fullkomligt ute vid det laget, men vi tyckte att det svängde. Jag lyssnar åter på de gamla albumen och inser hur rätt vi hade. Det svänger kopiöst.

The Creeps slog på gott och ont igenom på bred front med ”Ohh-I like it!” någon gång under tidigt 90-tal. Kul eftersom de förtjänade att slå, men tråkigt eftersom det knappast var en typisk låt för dem och som dessutom är ganska långt ifrån deras bästa.

”Now dig this!” är första låten på debuten från 1988 och här får man ett smakprov på vad som komma skall: Ohemula mängder hammond, waka-waka-gitarr och dundrande bas. Ovanpå detta Jeliniks omisskännliga stämma. Dessutom upptempo. Hela tiden.

Det känns ganska larvigt att sitta här på jobbet med okontrollerbart stampande högerfot och ett stort leende i ansiktet. Bara så att ni vet.

//T

Count Basie: ”Splanky”

När jag tittar på konstiga TV-program, vilket händer förvånansvärt ofta, fascineras jag ofta av gott hantverk. American Choppers är egentligen ett skitprogram som fokuserar på bråk mellan bröder och far, samt skitfula motorcyklar med ”teman”. Det är dock i de småglimtar där man får se mekanikerna, som inte hör till familjen, som programmet tänder till. Man får se hur skickliga de är på att tillverka avgassystem eller vad det nu är. Samma sak slår mig ofta när jag zappar förbi dessa inrednings- och designprogram. Inredarnas klarröda fixering tilltalar mig intet, men snickarnas skicklighet när det gäller att skruva ihop ett bord slår mig som ytterst fascinerande.

Om det bara, tänker ni nu, gick att kombinera alla dessa känsloyttringar med ett gott hantverk!

Prova, svarar jag på det, med att lyssna på Count Basies album Atomic Basie (eller The Atomic Mr. Basie, som det ibland kallas). Det svänger (känslan) och tightare musiker (hantverket) får man leta länge efter.

//T

Bobby Fuller Four: "I fought the law"

Det är frustrerande och tråkigt att åka tåg. Särskilt så om man försöker åka med SJ och resan är minst 3h försenad. Då kan man försöka roa sig med att finna en låt med rätt stämning för att passa som soundtrack till situationen. Frågan man måste ställa sig är dock: Vilken av de känslor jag känner skall jag välja att tillägna en låt. Vrede, frustration eller kanske hoppfullhet (tåget är ju trots allt på väg nu). Det är dock viktigt att i livet inte göra saker och ting för lätt för sig. Ett sätt att göra detta lagom svårt är att författa denna text på sin iPhone. Ett annat är att välja en sång som skall beskriva maktlöshet.

En låt som väl beskriver den ilska som jag skulle vilja få utlopp för just nu och den maktlöshet som jag känner eftersom jag vet att detta inte kommer att kunna ske alls är gamla goa (jag är på väg till Göteborg) "I fought the law". Den spelades först in av The Crickets och Sonny Curtis, post Buddy Holly. Den version jag valt är dock Bobby Fullers som är aningen ruffigare och som också blev en större hit. Man får inte heller glömma The Clash i sammanhanget.

Att göra uppror är inte lätt, och oftast förlorar man. Och alltid förlorar jag när jag försöker åka tåg.

//T

Jimmy Page & Robert Plant: ”Nobody’s fault but mine”

Att Led Zeppelin inte förekommit på listan tidigare är lite av ett under, om man tar hänsyn till att det är det närmaste husgudar jag kommer. Inte heller denna låt är en ren Zeppelinare, men väl sångaren och gitarristens version av en gammal Zeppelin-klassiker.

”Nobody’s fault but mine” inleder No Quarter samarbetet mellan de båda gamla legendarerna. De spelade en kort stund tillsammans igen efter att ha spelat in ett avsnitt av MTV:s unplugged serie. Intressant nog bjöd de inte in den tredje överlevaren, John Paul Jones, utan struntade helt sonika i honom. Han är enligt uppgift en aning bitter. Själva låten är en av flera återinspelningar på albumet av gamla Led Zeppelin-låtar. Det är dock kanske den enda som faktiskt blev bättre än originalet, och därmed platsar den på denna lista.

(Eftersom Led Zeppelin är ett av de surkart till band som vägrar att finnas på Spotify kan jag inte lägga till originalet på den alternativa spellistan. Ni får helt enkelt leta fram era gamla LP/CD-original. Den finns f.ö. på Presence-albumet.)

//T

The Stone Roses: ”Waterfall”

När The Stone Roses släppte sitt första album 1989 gick någon form av Glasvegas-buzz genom musikvärlden. Det här var bra skit! Bandet fick sin kultstatus snabbare än något annat band vid den här tiden. De kom från Manchester, de spelade någon form av dansant poprock och kändes av någon anledning fräscha.

När jag lyssnar på den självbetitlade debuten idag känns den allt annat än fräsch. Den känns allvarligt talat ganska mökig, men med bra låtar. Låtarna är bättre än framförandet, som känns energilöst och slappt. Men det kanske var det som var det nya, heta. Att The Stone Roses slog igenom som de gjorde säger kanske mer om tidens övriga musik än om bandet.

Detta börjar låta som en sågning, vilket det inte är. Jag är nog en av få i världen som gillar bandets båda album, och allt jag försöker säga är att det tyvärr låter lite avslaget. I ”Waterfall” tänder det dock till, mestadels mot slutet (typ vid 4 minuter). Om hela skivan hade spelats in med den frenesi som solot spelas med hade den kunnat bli riktigt, riktigt bra. Materialet finns som sagt där.

//T

Captian Beefheart: ”Sure ’Nuff ’n’ Yes, I Do”

Captain Beefheart spelar konstig musik i Zappas skola. Han och Frank Zappa lärde för övrigt känna varandra redan som unga och samarbetade av och till. Beefheart är lättast att beteckna som en småskum musiker som tar inspiration från alla håll samtidigt. Problemet är bara att allt inte är bra. Ibland är det dock briljant.

Man kan rimligen säga att Zappa och Beefheart lider av samma syndrom. De är ytterst begåvade musiker, men tar allt med en för stor klackspark och tappar därmed magin alldeles för ofta. Zappa är i och för sig värst med sina putslustiga texter och eviga försök att lägga krokben för sig själv. Beefhearts kommersiella succé lyste genom hela hans karriär med sin frånvaro, men han har senare fått ett tydligt erkännande.

På debutalbumet för Captain Beefheart and his magic band, Safe as milk, återfinns ”Sure ’Nuff ’n’ Yes, I Do”. Det är en stompig bluesinspirerad och ganska så representativ Beefheartlåt. Gitarren spelas för övrigt av en ung Ry Cooder, som enligt ryktet fick kallas in för att styra upp i det träsk av material som kaptenen själv inte klarade av att reda ut till något som kunde släppas på skiva.

//T