The Creeps: ”Now dig this!”

När jag började plugga i Uppsala hamnade jag rätt så snabbt i ett gäng musikintresserade studenter med matematikambitioner. Här snackades oavbrutet musik och oöverträffade när det gällde förfestmusik var just The Creeps. De var förvisso gamla, nedlagda och antagligen fullkomligt ute vid det laget, men vi tyckte att det svängde. Jag lyssnar åter på de gamla albumen och inser hur rätt vi hade. Det svänger kopiöst.

The Creeps slog på gott och ont igenom på bred front med ”Ohh-I like it!” någon gång under tidigt 90-tal. Kul eftersom de förtjänade att slå, men tråkigt eftersom det knappast var en typisk låt för dem och som dessutom är ganska långt ifrån deras bästa.

”Now dig this!” är första låten på debuten från 1988 och här får man ett smakprov på vad som komma skall: Ohemula mängder hammond, waka-waka-gitarr och dundrande bas. Ovanpå detta Jeliniks omisskännliga stämma. Dessutom upptempo. Hela tiden.

Det känns ganska larvigt att sitta här på jobbet med okontrollerbart stampande högerfot och ett stort leende i ansiktet. Bara så att ni vet.

//T

Sly & The Family Stone: ”Family affair”

Sly Stone är mannen som spelar bättre funk än James Brown och har knarkat mer än Bobby dito. 1971 släpptes ”There’s a riot goin’ on” efter att bandet nära nog imploderat av inre motsättningar. Det är ett fantastiskt album som dryper av frustration och återhållen ilska. ”Family affair” är en slött sjungen låt med fantastisk bas. Min gissning är att den gode Sly nog var aningens pårökt när den skrevs, sjöngs in och mixades. Gissningen är inte allt för vågad eftersom Sly Stone vid det här laget var en fullblodsknarkare som levde för PCP och kokain. Han släppte ytterligare ett antal album under namnet Sly & The Family Stone, men dessa var mer eller mindre soloalbum, och inte alls lika bra.

//T