1965 visade The Sonics vägen. De uppfann punken, brötrocken och metal i ett och samma slag och de gjorde det med albumet “Here are The Sonics”. Låtarna som bandet själva skrivit är inte särskilt starka i sig, men produktionen är galen och fantastisk. Man spelar med en energi som inte ens Stooges eller The Clash kommer i närheten av och man distar skiten ur allt: Sång, gitarrer och saxar. Det skulle inte förvåna mig om man funderade över att också dista trummorna för ett ögonblick. Det låter brutalt, det låter fantastiskt och det låter tamigtusan inte som 1965.
”Have love, will travel” är en cover. Den skrevs 1959 av Richard Berry och spelades även in av denne (se Alternate take-spellistan) i en något tamare version. Jag fascineras av att det bara är 6 år mellan de båda versionerna.
//T
Visar inlägg med etikett Brötrock. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Brötrock. Visa alla inlägg
lördag 9 januari 2010
torsdag 17 december 2009
White Stripes: ”Fell in love with a girl”
När White Stripes slog igenom under tidigt 2000-tal hade rocken än en gång gått i stå*. Tack och lov för Jack White och hans före detta hustru som kunde rensa upp i träsket. Med minimalistiska och brötiga inspelningar knuffade de bort mer polerade kollegor och gjorde min dag. Genombrottsskivan ”White blood cells” kändes oerhört fräsch med sin klara stil och bara trummor och gitarr. När jag nu lyssnar på skivan så låter den en aning daterad, vilket jag tror i det här fallet beror på hur tongivande den faktiskt var.
Jag såg dem på Roskildefestivalen och det var briljant. Meg kan inte hålla takten om hennes liv så hängde på det, men å andra sidan är Jack en så dynamisk musiker att han hela tiden klarade av att hänga med på hennes svajiga trumspel. Och hon bidrar, inte att förakta, med ohemula mängder attityd och beat-bashande. När konserten led mot sitt slut längtade jag efter att de skulle avsluta med en brutal The Who-cover och smasha all sin utrustning. Det gjorde de inte. Det hade nog varit för enkelt.
(*Den meningen fick mig att låta urgammal. Jag skäms.)
//T
Jag såg dem på Roskildefestivalen och det var briljant. Meg kan inte hålla takten om hennes liv så hängde på det, men å andra sidan är Jack en så dynamisk musiker att han hela tiden klarade av att hänga med på hennes svajiga trumspel. Och hon bidrar, inte att förakta, med ohemula mängder attityd och beat-bashande. När konserten led mot sitt slut längtade jag efter att de skulle avsluta med en brutal The Who-cover och smasha all sin utrustning. Det gjorde de inte. Det hade nog varit för enkelt.
(*Den meningen fick mig att låta urgammal. Jag skäms.)
//T
lördag 28 november 2009
Iggy Pop: ”Some weird sin”
Jag fascineras av rockmyter till den grad att det ibland borde bedömas som en aning sjukligt. Jag älskar en bra rövarhistoria om någon av mina husgudar och ju mer depraverad desto bättre. Nedanstående har jag ingen aning om var jag snappat upp, eller om det är alls sant. Det är dock för roligt och bra för att inte berättas.
Iggy Pop, då känd som punkrockens bad-ass, intervjuas av en reporter och det kryper fram att han efter gårdagens hårda festande upptäckt att tjejen han släpat hem till hotellrummet inte alls var en tjej. När journalisten frågade om vad som sedan hände förväntade han sig säkerligen en historia om hur Iggy spöande transan och kastade ut henne på gatan (kom ihåg att detta var 30 år sedan). Iggy däremot verkar inte ha blivit särskilt upprörd att döma av svaret: ”You know, what the hell. An arse is an arse”.
Men Iggy är inte bara en fritänkande superdeffad punkfarfar. Han har spelat in en hel del bra låtar också och en av mina favoriter är ”Some weird sin”. Den finns på albumet ”Lust for Life” på vilket Iggy lyckats klämma in 93% av alla bra låtar han spelat in som soloartist. På gott och ont räcker det ganska bra med att skaffa enbart det albumet och ett par Stoogesalbum så har man täckt in Iggy ganska väl. ”Some weird sin” är en av hans bästa och inleds dessutom med den fantastiska textraden ”Well, I never got my license to live”.
//T
Iggy Pop, då känd som punkrockens bad-ass, intervjuas av en reporter och det kryper fram att han efter gårdagens hårda festande upptäckt att tjejen han släpat hem till hotellrummet inte alls var en tjej. När journalisten frågade om vad som sedan hände förväntade han sig säkerligen en historia om hur Iggy spöande transan och kastade ut henne på gatan (kom ihåg att detta var 30 år sedan). Iggy däremot verkar inte ha blivit särskilt upprörd att döma av svaret: ”You know, what the hell. An arse is an arse”.
Men Iggy är inte bara en fritänkande superdeffad punkfarfar. Han har spelat in en hel del bra låtar också och en av mina favoriter är ”Some weird sin”. Den finns på albumet ”Lust for Life” på vilket Iggy lyckats klämma in 93% av alla bra låtar han spelat in som soloartist. På gott och ont räcker det ganska bra med att skaffa enbart det albumet och ett par Stoogesalbum så har man täckt in Iggy ganska väl. ”Some weird sin” är en av hans bästa och inleds dessutom med den fantastiska textraden ”Well, I never got my license to live”.
//T
torsdag 19 november 2009
Kings of Leon: ”Joe’s Head”
Innan Kings of Leon blev mjäkiga, polerade och smetade tonvis med hårgelé i sina ostyriga kalufser var de ett briljant band. I sällskap av sina stora hår spelade de smutsig rock som svängde.
Albumet ”Youth & Young Manhood” släpptes 2003 och jag såg ljuset redan då. Skivan i sig var tokbra, men lovade än mer. Det verkar dock som om de goda kungarna gått vilse sedan dess. Man har gått ned sig i mainstream-fåran och allt börjar låta likadant. Tyvärr har de tack vare detta förkastliga beteende belönats med flera hits, och jag är rädd att de aldrig kommer att hitta tillbaka till sitt gamla, skitiga jag.
På sagda första album finns ”Joe’s Head”. En brötig historia om Joe som kände sig tvungen att skjuta en man eftersom han låg med Joe’s kvinna (känns det igen?). Det är en av många bra låtar på albumet, och den som får representera det gamla Kings of Leon. Lyssna gärna lite extra 2:56 in i låten då Caleb går in i någon form av epileptisk trans.
//T
Albumet ”Youth & Young Manhood” släpptes 2003 och jag såg ljuset redan då. Skivan i sig var tokbra, men lovade än mer. Det verkar dock som om de goda kungarna gått vilse sedan dess. Man har gått ned sig i mainstream-fåran och allt börjar låta likadant. Tyvärr har de tack vare detta förkastliga beteende belönats med flera hits, och jag är rädd att de aldrig kommer att hitta tillbaka till sitt gamla, skitiga jag.
På sagda första album finns ”Joe’s Head”. En brötig historia om Joe som kände sig tvungen att skjuta en man eftersom han låg med Joe’s kvinna (känns det igen?). Det är en av många bra låtar på albumet, och den som får representera det gamla Kings of Leon. Lyssna gärna lite extra 2:56 in i låten då Caleb går in i någon form av epileptisk trans.
//T
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)