När jag var 17 år och romantiserade över hippiekulturen (varför har så pass många unga förmågor denna vurm för otvättat hår och fula färger på kläderna?) hade jag en föreställning om att Grateful Dead var det mest trippade som fanns på denna jord och att all musik de spelat in var i det närmsta olyssningsbar. När jag ett par år senare faktiskt hade råd att köpa ett par CD och lyssnade på dem insåg jag snabbt att så inte var fallet. Det var mjukt, följsamt och inte särskilt psykedeliskt alls.
Nu har de ju i och för sig haft ett par olika perioder i sin musikaliska gärning och vill man hitta skruvad musik så går det (minns gärna ”coloured silence”!), men för att ha inlett sin karriär som husband till Ken Keseys Elektric Cool-Aid Acid Tests är det förvånansvärt sansat.
Min kärleksaffär med psykedelia är nog inte helt död eftersom jag helst hade valt ut ”Alligator” från albumet Anthem of the Sun, men den är dryga 11 minuter och eventuella läsare hade antagligen fått krupp på mig (den finns på den alternativa spellistan) om de tvingats sitta igenom den. Istället blir det den nästan lika bra (men helt annorlunda) ”Friend of the Devil” som i bakvattnen av The Bands Music from Big Pink har en folkcountrykänsla, men som ändå låter Grateful Dead.
//T
Visar inlägg med etikett Rock. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Rock. Visa alla inlägg
måndag 22 februari 2010
onsdag 10 februari 2010
Bryan Ferry: ”A hard rain’s a-gonna fall”
Det finns ganska ofta en massa versioner av de bra låtar som finns där ute i musikträsket. Företrädelsevis väljer jag att skriva om den version som fick mig att tänka på att låten borde passa in på vår lilla lista. Dock så försöker jag i möjligaste mån att nämna originalartisten och dessutom lägga till dennes version i den alternativa spellistan. När det gäller just Bob Dylan så inbillar jag mig att ganska många av hans låtar kommer att förekomma här, men betydligt färre originalversioner. Tack och lov, med andra ord, för covers.
Den store Bob skrev ”A hard rain’s a-gonna fall” 1962 och den finns på hans andra album (med det snygga omslaget). Bryan Ferry gjorde sin cover cirka 10 år senare, och av någon anledning gillar jag den trots flera förbjudna misstag. Till exempel så har han lagt in en massa ljud som passar till texten i stil med skratt, klockor som ringer och annat krafs. I övrigt låter det fantastiskt med Ferrys bombastiska stämma till det drivna trumspelet, och den storslagna produktionen. En bra låt är det, hur som helst.
//T
Den store Bob skrev ”A hard rain’s a-gonna fall” 1962 och den finns på hans andra album (med det snygga omslaget). Bryan Ferry gjorde sin cover cirka 10 år senare, och av någon anledning gillar jag den trots flera förbjudna misstag. Till exempel så har han lagt in en massa ljud som passar till texten i stil med skratt, klockor som ringer och annat krafs. I övrigt låter det fantastiskt med Ferrys bombastiska stämma till det drivna trumspelet, och den storslagna produktionen. En bra låt är det, hur som helst.
//T
söndag 7 februari 2010
The Yardbirds: ”I wish you would”
Jag ska inte tråka ut er med att tjata om hur den “heliga treenigheten” av brittiska gitarrister alla passerade genom The Yardbirds innan bandet upplöstes. Istället ska jag berätta att detta är bandets debutsingel, fast i en längre version som jag tycker är klart bättre. Den kortare, liksom David Bowies cover, finner ni i den alternativa spellistan.
Medlemmarna i The Yardbirds tuggade gemensamt i sig den amerikanska svarta bluesen och gjorde den till sin egen, på samma sätt som så många andra brittiska band vid den här tiden. Skillnaden är dock att The Yardbirds tydligt behåller blueskänslan i låtarna. De vägrar göra pop av den, vilket naturligtvis är föredömligt. Detta i kombination med en astmatisk sångare som vägrar sluta spela munspel gör detta till ett av mina favoritband i den andra vågen av British Invasionband. När Clapton senare lämnade bandet gled bandet mot att spela mer sedvanlig rock, vilket trots ovanstående uttalande blev riktigt bra.
//T
Medlemmarna i The Yardbirds tuggade gemensamt i sig den amerikanska svarta bluesen och gjorde den till sin egen, på samma sätt som så många andra brittiska band vid den här tiden. Skillnaden är dock att The Yardbirds tydligt behåller blueskänslan i låtarna. De vägrar göra pop av den, vilket naturligtvis är föredömligt. Detta i kombination med en astmatisk sångare som vägrar sluta spela munspel gör detta till ett av mina favoritband i den andra vågen av British Invasionband. När Clapton senare lämnade bandet gled bandet mot att spela mer sedvanlig rock, vilket trots ovanstående uttalande blev riktigt bra.
//T
fredag 5 februari 2010
The Creeps: ”Now dig this!”
När jag började plugga i Uppsala hamnade jag rätt så snabbt i ett gäng musikintresserade studenter med matematikambitioner. Här snackades oavbrutet musik och oöverträffade när det gällde förfestmusik var just The Creeps. De var förvisso gamla, nedlagda och antagligen fullkomligt ute vid det laget, men vi tyckte att det svängde. Jag lyssnar åter på de gamla albumen och inser hur rätt vi hade. Det svänger kopiöst.
The Creeps slog på gott och ont igenom på bred front med ”Ohh-I like it!” någon gång under tidigt 90-tal. Kul eftersom de förtjänade att slå, men tråkigt eftersom det knappast var en typisk låt för dem och som dessutom är ganska långt ifrån deras bästa.
”Now dig this!” är första låten på debuten från 1988 och här får man ett smakprov på vad som komma skall: Ohemula mängder hammond, waka-waka-gitarr och dundrande bas. Ovanpå detta Jeliniks omisskännliga stämma. Dessutom upptempo. Hela tiden.
Det känns ganska larvigt att sitta här på jobbet med okontrollerbart stampande högerfot och ett stort leende i ansiktet. Bara så att ni vet.
//T
The Creeps slog på gott och ont igenom på bred front med ”Ohh-I like it!” någon gång under tidigt 90-tal. Kul eftersom de förtjänade att slå, men tråkigt eftersom det knappast var en typisk låt för dem och som dessutom är ganska långt ifrån deras bästa.
”Now dig this!” är första låten på debuten från 1988 och här får man ett smakprov på vad som komma skall: Ohemula mängder hammond, waka-waka-gitarr och dundrande bas. Ovanpå detta Jeliniks omisskännliga stämma. Dessutom upptempo. Hela tiden.
Det känns ganska larvigt att sitta här på jobbet med okontrollerbart stampande högerfot och ett stort leende i ansiktet. Bara så att ni vet.
//T
onsdag 27 januari 2010
Jimmy Page & Robert Plant: ”Nobody’s fault but mine”
Att Led Zeppelin inte förekommit på listan tidigare är lite av ett under, om man tar hänsyn till att det är det närmaste husgudar jag kommer. Inte heller denna låt är en ren Zeppelinare, men väl sångaren och gitarristens version av en gammal Zeppelin-klassiker.
”Nobody’s fault but mine” inleder No Quarter samarbetet mellan de båda gamla legendarerna. De spelade en kort stund tillsammans igen efter att ha spelat in ett avsnitt av MTV:s unplugged serie. Intressant nog bjöd de inte in den tredje överlevaren, John Paul Jones, utan struntade helt sonika i honom. Han är enligt uppgift en aning bitter. Själva låten är en av flera återinspelningar på albumet av gamla Led Zeppelin-låtar. Det är dock kanske den enda som faktiskt blev bättre än originalet, och därmed platsar den på denna lista.
(Eftersom Led Zeppelin är ett av de surkart till band som vägrar att finnas på Spotify kan jag inte lägga till originalet på den alternativa spellistan. Ni får helt enkelt leta fram era gamla LP/CD-original. Den finns f.ö. på Presence-albumet.)
//T
”Nobody’s fault but mine” inleder No Quarter samarbetet mellan de båda gamla legendarerna. De spelade en kort stund tillsammans igen efter att ha spelat in ett avsnitt av MTV:s unplugged serie. Intressant nog bjöd de inte in den tredje överlevaren, John Paul Jones, utan struntade helt sonika i honom. Han är enligt uppgift en aning bitter. Själva låten är en av flera återinspelningar på albumet av gamla Led Zeppelin-låtar. Det är dock kanske den enda som faktiskt blev bättre än originalet, och därmed platsar den på denna lista.
(Eftersom Led Zeppelin är ett av de surkart till band som vägrar att finnas på Spotify kan jag inte lägga till originalet på den alternativa spellistan. Ni får helt enkelt leta fram era gamla LP/CD-original. Den finns f.ö. på Presence-albumet.)
//T
söndag 24 januari 2010
Captian Beefheart: ”Sure ’Nuff ’n’ Yes, I Do”
Captain Beefheart spelar konstig musik i Zappas skola. Han och Frank Zappa lärde för övrigt känna varandra redan som unga och samarbetade av och till. Beefheart är lättast att beteckna som en småskum musiker som tar inspiration från alla håll samtidigt. Problemet är bara att allt inte är bra. Ibland är det dock briljant.
Man kan rimligen säga att Zappa och Beefheart lider av samma syndrom. De är ytterst begåvade musiker, men tar allt med en för stor klackspark och tappar därmed magin alldeles för ofta. Zappa är i och för sig värst med sina putslustiga texter och eviga försök att lägga krokben för sig själv. Beefhearts kommersiella succé lyste genom hela hans karriär med sin frånvaro, men han har senare fått ett tydligt erkännande.
På debutalbumet för Captain Beefheart and his magic band, Safe as milk, återfinns ”Sure ’Nuff ’n’ Yes, I Do”. Det är en stompig bluesinspirerad och ganska så representativ Beefheartlåt. Gitarren spelas för övrigt av en ung Ry Cooder, som enligt ryktet fick kallas in för att styra upp i det träsk av material som kaptenen själv inte klarade av att reda ut till något som kunde släppas på skiva.
//T
Man kan rimligen säga att Zappa och Beefheart lider av samma syndrom. De är ytterst begåvade musiker, men tar allt med en för stor klackspark och tappar därmed magin alldeles för ofta. Zappa är i och för sig värst med sina putslustiga texter och eviga försök att lägga krokben för sig själv. Beefhearts kommersiella succé lyste genom hela hans karriär med sin frånvaro, men han har senare fått ett tydligt erkännande.
På debutalbumet för Captain Beefheart and his magic band, Safe as milk, återfinns ”Sure ’Nuff ’n’ Yes, I Do”. Det är en stompig bluesinspirerad och ganska så representativ Beefheartlåt. Gitarren spelas för övrigt av en ung Ry Cooder, som enligt ryktet fick kallas in för att styra upp i det träsk av material som kaptenen själv inte klarade av att reda ut till något som kunde släppas på skiva.
//T
söndag 17 januari 2010
Monster: ”God knows my name”
Först hade jag tänkt skriva om Monsters cover på Lauryn Hills ”Ex-factor”, men eftersom den inte finns på Spotify så började jag lyssna runt på Monsters andra låtar. Det var ett tag sedan sist och de nostalgiska skälen till att skriva i den här bloggen ska inte underskattas. Jag fastnade till slut lite extra för ”God knows my name”.
Monster är bandet som till slut skulle upplösas mitt under brinnande Hultsfredsfestival och istället komma att bli Moneybrother med kompband. På nämnda ”Ex-factor” kan man höra precis hur Moneybrother skulle komma att låta och på ”God knows my name” kan man höra arketypen för hur Monster lät, vilket inte är fy skam det heller. En vildsint blandning av The Clash (Mick Jones har en gång sagt att Anders Wendin låter mer som Joe Strummer än Joe Strummer själv), Dexys midnight runners och någon form av ska-skate-punk-influens. Fast på ett bra sätt.
//T
Monster är bandet som till slut skulle upplösas mitt under brinnande Hultsfredsfestival och istället komma att bli Moneybrother med kompband. På nämnda ”Ex-factor” kan man höra precis hur Moneybrother skulle komma att låta och på ”God knows my name” kan man höra arketypen för hur Monster lät, vilket inte är fy skam det heller. En vildsint blandning av The Clash (Mick Jones har en gång sagt att Anders Wendin låter mer som Joe Strummer än Joe Strummer själv), Dexys midnight runners och någon form av ska-skate-punk-influens. Fast på ett bra sätt.
//T
lördag 9 januari 2010
The Sonics: ”Have love, will travel”
1965 visade The Sonics vägen. De uppfann punken, brötrocken och metal i ett och samma slag och de gjorde det med albumet “Here are The Sonics”. Låtarna som bandet själva skrivit är inte särskilt starka i sig, men produktionen är galen och fantastisk. Man spelar med en energi som inte ens Stooges eller The Clash kommer i närheten av och man distar skiten ur allt: Sång, gitarrer och saxar. Det skulle inte förvåna mig om man funderade över att också dista trummorna för ett ögonblick. Det låter brutalt, det låter fantastiskt och det låter tamigtusan inte som 1965.
”Have love, will travel” är en cover. Den skrevs 1959 av Richard Berry och spelades även in av denne (se Alternate take-spellistan) i en något tamare version. Jag fascineras av att det bara är 6 år mellan de båda versionerna.
//T
”Have love, will travel” är en cover. Den skrevs 1959 av Richard Berry och spelades även in av denne (se Alternate take-spellistan) i en något tamare version. Jag fascineras av att det bara är 6 år mellan de båda versionerna.
//T
tisdag 22 december 2009
The Who: ”My generation”
The Who är bandet med världens coolaste trummis. Keith Moon bad aldrig om ursäkt och festade mest i hela världen. Han gjorde dessutom dummast saker i världen, knarkade brutalt mycket och dog oväntat nog när han försökte avgifta sig. Den ende i The Who som faktiskt dog innan han blev gammal.
1967 besökte The Who en amerikansk TV-show och tvingades liksom alla andra svara på dumma frågor innan de fick spela en av sina låtar. Sin vana trogen förstörde de alla instrument mot slutet av låten, och Keith Moon hade laddat sin bastrumma med en hyfsad mängd sprängmedel. Lite för mycket rent av. Keith själv skadades av bitar av en cymbal som slets loss och Pete Townsends hörsel skadades permanent. Om man tittar noga mot slutet av klippet kan man se hur Townsend är tvungen att kamma tillbaka sitt hår som blåsts åt sidan av tryckvågen.
Rock and Roll alltså. Inte blir det sämre av att det är ”My Generation” som spelas.
//T
1967 besökte The Who en amerikansk TV-show och tvingades liksom alla andra svara på dumma frågor innan de fick spela en av sina låtar. Sin vana trogen förstörde de alla instrument mot slutet av låten, och Keith Moon hade laddat sin bastrumma med en hyfsad mängd sprängmedel. Lite för mycket rent av. Keith själv skadades av bitar av en cymbal som slets loss och Pete Townsends hörsel skadades permanent. Om man tittar noga mot slutet av klippet kan man se hur Townsend är tvungen att kamma tillbaka sitt hår som blåsts åt sidan av tryckvågen.
Rock and Roll alltså. Inte blir det sämre av att det är ”My Generation” som spelas.
//T
måndag 21 december 2009
Mazarine Street: ”The Bullet”
Mazarine Street är ett av de där banden som aldrig slog så stort som de förtjänade. Deras största hit är ”The Bullet” och blev känd genom en TT-reklam i vilken det kördes bilbana, om jag inte minns fel. De spelade rock och de gjorde det helt ok. Det är på intet vis så att alla deras låtar är bra, men det är helt klart värt ett lyssningsförsök.
Totalt släppte bandet tre album (vilka tyvärr inte går att få tag på längre), där det bästa är det andra, ”Thirteen reasons to belive”. Albumet innehåller förresten 14 låtar, en med namnet ”Doubt”. ”The Bullet” kommer dock från debuten som släpptes 1996.
Tyvärr finns inget material alls av Mazarine Street på Spotify, varför jag nedan infogar ett litet klipp från Youtube. Tyvärr är det helt fel låt, men det kan ändå vara trevligt att få höra något litet från bandet. Om man vill höra "The Bullet" är man välkommen hem till mig så får man dessutom köra bilbana och dricka TT (för övrigt är det humor att de ölflaskor som syns på omslaget inte alls är TT utan Heineken).
//T
Totalt släppte bandet tre album (vilka tyvärr inte går att få tag på längre), där det bästa är det andra, ”Thirteen reasons to belive”. Albumet innehåller förresten 14 låtar, en med namnet ”Doubt”. ”The Bullet” kommer dock från debuten som släpptes 1996.
Tyvärr finns inget material alls av Mazarine Street på Spotify, varför jag nedan infogar ett litet klipp från Youtube. Tyvärr är det helt fel låt, men det kan ändå vara trevligt att få höra något litet från bandet. Om man vill höra "The Bullet" är man välkommen hem till mig så får man dessutom köra bilbana och dricka TT (för övrigt är det humor att de ölflaskor som syns på omslaget inte alls är TT utan Heineken).
//T
torsdag 17 december 2009
White Stripes: ”Fell in love with a girl”
När White Stripes slog igenom under tidigt 2000-tal hade rocken än en gång gått i stå*. Tack och lov för Jack White och hans före detta hustru som kunde rensa upp i träsket. Med minimalistiska och brötiga inspelningar knuffade de bort mer polerade kollegor och gjorde min dag. Genombrottsskivan ”White blood cells” kändes oerhört fräsch med sin klara stil och bara trummor och gitarr. När jag nu lyssnar på skivan så låter den en aning daterad, vilket jag tror i det här fallet beror på hur tongivande den faktiskt var.
Jag såg dem på Roskildefestivalen och det var briljant. Meg kan inte hålla takten om hennes liv så hängde på det, men å andra sidan är Jack en så dynamisk musiker att han hela tiden klarade av att hänga med på hennes svajiga trumspel. Och hon bidrar, inte att förakta, med ohemula mängder attityd och beat-bashande. När konserten led mot sitt slut längtade jag efter att de skulle avsluta med en brutal The Who-cover och smasha all sin utrustning. Det gjorde de inte. Det hade nog varit för enkelt.
(*Den meningen fick mig att låta urgammal. Jag skäms.)
//T
Jag såg dem på Roskildefestivalen och det var briljant. Meg kan inte hålla takten om hennes liv så hängde på det, men å andra sidan är Jack en så dynamisk musiker att han hela tiden klarade av att hänga med på hennes svajiga trumspel. Och hon bidrar, inte att förakta, med ohemula mängder attityd och beat-bashande. När konserten led mot sitt slut längtade jag efter att de skulle avsluta med en brutal The Who-cover och smasha all sin utrustning. Det gjorde de inte. Det hade nog varit för enkelt.
(*Den meningen fick mig att låta urgammal. Jag skäms.)
//T
lördag 5 december 2009
Black Grape: ”Reverend Black Grape”
Efter att Happy Mondays havererat i ett träsk av droger och dessutom dragit skivbolaget med sig i fallet, återuppstod delar av bandet form av Black Grape. Shaun Ryder hade skrivit sin mest inspirerade musik på flera år, Bez bidrar med ”vibes” och bandet spelar svängig musik med inslag av alla möjliga musikstilar. B-sidan av albumet är dock lika svag som A-sidan är stark.
I ”Reverend Black Grape” iklär sig Shaun rollen som frikyrkopastor som i någon form av gospel skriker ut sitt budskap. Man knuffas omedelbart omkull på röven av svänget och till och med jag får lust att dansa. Och det, mina vänner, är kanske det bästa betyg en låt kan få.
//T
I ”Reverend Black Grape” iklär sig Shaun rollen som frikyrkopastor som i någon form av gospel skriker ut sitt budskap. Man knuffas omedelbart omkull på röven av svänget och till och med jag får lust att dansa. Och det, mina vänner, är kanske det bästa betyg en låt kan få.
//T
torsdag 3 december 2009
The Band: ”The Weight”
The Band var, som ni säkert känner till, ett kompband långt innan de började spela in skivor på egen hand. Det var de som var Bob Dylans band när denna övergav folkstämpeln och började spela elektriskt. Det var alltså de som blev bespottade och utskällda för att stå bakom den store Bobs omvändning. Det var de som fick spela ”Fuckin’ loud!”.
När de några år senare låste in sig i källaren i sitt rosa hus i Woodstock skrev och spelade de in ett av mina favoritalbum, delvis tillsammans med Dylan. På detta finns den fantastiskt vackra ”The weight”. Här kommer bandets unika sammansättning fram, med tre sångare, stämsång och den geniale Garth Hudson som musikalisk bas.
//T
När de några år senare låste in sig i källaren i sitt rosa hus i Woodstock skrev och spelade de in ett av mina favoritalbum, delvis tillsammans med Dylan. På detta finns den fantastiskt vackra ”The weight”. Här kommer bandets unika sammansättning fram, med tre sångare, stämsång och den geniale Garth Hudson som musikalisk bas.
//T
onsdag 2 december 2009
Dexys Midnight Runners: "This is what she´s like"
Det finns låtar som är så bra att vi båda som skriver här vill skriva om dem. Istället för att dra lott har vi i dessa fall valt att oberoende om varandra skriva en liten text och publicera dem båda. Nedan följer den första av dessa dubbla texter:
Dexys midnight runners är ett underligt fenomen. Bandet var på väg att bli ett jätteband på 80-talet med hjälp av låtarna "Geno" och "Come on Eileen", men valde istället att släppa det svåra och introverta albumet "Don´t stand me down" och retirerade in i kokainmissbruk och glömdes bort. I Sverige fortsatte Dexy´s midnight runners att vara ett stort band, mest tack vare Andres Lokko som under 90-talet i tidningen Pop aldrig missade en chans att hylla bandet, så när bandet gästade Sverige spelade de på Cirkus, som tar ca 1800 besökare. Bandet gjorde sitt bästa för att visa sig värdiga spelplatsen. De bjöd på energi, revaschlusta och ett knippe fantastiska låtar och bäst av dem alla var "This is what she´s like".
//J
Min bästa konsertupplevelse är möjligen i mitt minne förvrängd till något bättre än den egentligen var. Det finns dock ett par saker som talar mot just detta. Dels var min gode vän J (som är min partner in crime på den här sidan) med och verkar ha ungefär samma uppfattning om det hela som jag och dels så var det Dexys midnight runners som stod för konserten.
2005 återförenades världens bästa band. Eller kanske inte världens bästa, men ett av de riktigt bra. Och kanske inte återförenades, men Kevin Rowland turnerade åter under namnet Dexys midnight runners och det, mina vänner, är en stor sak i min värld. Jag såg dem på Cirkus och det var inte mindre än vackert.
Dexys hade flera hits under det tidiga 80-talet, och helt klart en brist på klädsmak. Kevin Rowland bytte ut nära nog samtliga medlemmar i gruppen inför varje skivinspelning och lade helt ned gruppen efter att ”Don’t stand me down” floppat. Svanesången är dock ett rent mästerverk. Ska man plocka ut en sång från denna så är ”This is what she´s like” ett bra val. Dryga 10 minuter av briljans. Lysande!
//T
Dexys midnight runners är ett underligt fenomen. Bandet var på väg att bli ett jätteband på 80-talet med hjälp av låtarna "Geno" och "Come on Eileen", men valde istället att släppa det svåra och introverta albumet "Don´t stand me down" och retirerade in i kokainmissbruk och glömdes bort. I Sverige fortsatte Dexy´s midnight runners att vara ett stort band, mest tack vare Andres Lokko som under 90-talet i tidningen Pop aldrig missade en chans att hylla bandet, så när bandet gästade Sverige spelade de på Cirkus, som tar ca 1800 besökare. Bandet gjorde sitt bästa för att visa sig värdiga spelplatsen. De bjöd på energi, revaschlusta och ett knippe fantastiska låtar och bäst av dem alla var "This is what she´s like".
//J
Min bästa konsertupplevelse är möjligen i mitt minne förvrängd till något bättre än den egentligen var. Det finns dock ett par saker som talar mot just detta. Dels var min gode vän J (som är min partner in crime på den här sidan) med och verkar ha ungefär samma uppfattning om det hela som jag och dels så var det Dexys midnight runners som stod för konserten.
2005 återförenades världens bästa band. Eller kanske inte världens bästa, men ett av de riktigt bra. Och kanske inte återförenades, men Kevin Rowland turnerade åter under namnet Dexys midnight runners och det, mina vänner, är en stor sak i min värld. Jag såg dem på Cirkus och det var inte mindre än vackert.
Dexys hade flera hits under det tidiga 80-talet, och helt klart en brist på klädsmak. Kevin Rowland bytte ut nära nog samtliga medlemmar i gruppen inför varje skivinspelning och lade helt ned gruppen efter att ”Don’t stand me down” floppat. Svanesången är dock ett rent mästerverk. Ska man plocka ut en sång från denna så är ”This is what she´s like” ett bra val. Dryga 10 minuter av briljans. Lysande!
//T
lördag 28 november 2009
Iggy Pop: ”Some weird sin”
Jag fascineras av rockmyter till den grad att det ibland borde bedömas som en aning sjukligt. Jag älskar en bra rövarhistoria om någon av mina husgudar och ju mer depraverad desto bättre. Nedanstående har jag ingen aning om var jag snappat upp, eller om det är alls sant. Det är dock för roligt och bra för att inte berättas.
Iggy Pop, då känd som punkrockens bad-ass, intervjuas av en reporter och det kryper fram att han efter gårdagens hårda festande upptäckt att tjejen han släpat hem till hotellrummet inte alls var en tjej. När journalisten frågade om vad som sedan hände förväntade han sig säkerligen en historia om hur Iggy spöande transan och kastade ut henne på gatan (kom ihåg att detta var 30 år sedan). Iggy däremot verkar inte ha blivit särskilt upprörd att döma av svaret: ”You know, what the hell. An arse is an arse”.
Men Iggy är inte bara en fritänkande superdeffad punkfarfar. Han har spelat in en hel del bra låtar också och en av mina favoriter är ”Some weird sin”. Den finns på albumet ”Lust for Life” på vilket Iggy lyckats klämma in 93% av alla bra låtar han spelat in som soloartist. På gott och ont räcker det ganska bra med att skaffa enbart det albumet och ett par Stoogesalbum så har man täckt in Iggy ganska väl. ”Some weird sin” är en av hans bästa och inleds dessutom med den fantastiska textraden ”Well, I never got my license to live”.
//T
Iggy Pop, då känd som punkrockens bad-ass, intervjuas av en reporter och det kryper fram att han efter gårdagens hårda festande upptäckt att tjejen han släpat hem till hotellrummet inte alls var en tjej. När journalisten frågade om vad som sedan hände förväntade han sig säkerligen en historia om hur Iggy spöande transan och kastade ut henne på gatan (kom ihåg att detta var 30 år sedan). Iggy däremot verkar inte ha blivit särskilt upprörd att döma av svaret: ”You know, what the hell. An arse is an arse”.
Men Iggy är inte bara en fritänkande superdeffad punkfarfar. Han har spelat in en hel del bra låtar också och en av mina favoriter är ”Some weird sin”. Den finns på albumet ”Lust for Life” på vilket Iggy lyckats klämma in 93% av alla bra låtar han spelat in som soloartist. På gott och ont räcker det ganska bra med att skaffa enbart det albumet och ett par Stoogesalbum så har man täckt in Iggy ganska väl. ”Some weird sin” är en av hans bästa och inleds dessutom med den fantastiska textraden ”Well, I never got my license to live”.
//T
torsdag 19 november 2009
Kings of Leon: ”Joe’s Head”
Innan Kings of Leon blev mjäkiga, polerade och smetade tonvis med hårgelé i sina ostyriga kalufser var de ett briljant band. I sällskap av sina stora hår spelade de smutsig rock som svängde.
Albumet ”Youth & Young Manhood” släpptes 2003 och jag såg ljuset redan då. Skivan i sig var tokbra, men lovade än mer. Det verkar dock som om de goda kungarna gått vilse sedan dess. Man har gått ned sig i mainstream-fåran och allt börjar låta likadant. Tyvärr har de tack vare detta förkastliga beteende belönats med flera hits, och jag är rädd att de aldrig kommer att hitta tillbaka till sitt gamla, skitiga jag.
På sagda första album finns ”Joe’s Head”. En brötig historia om Joe som kände sig tvungen att skjuta en man eftersom han låg med Joe’s kvinna (känns det igen?). Det är en av många bra låtar på albumet, och den som får representera det gamla Kings of Leon. Lyssna gärna lite extra 2:56 in i låten då Caleb går in i någon form av epileptisk trans.
//T
Albumet ”Youth & Young Manhood” släpptes 2003 och jag såg ljuset redan då. Skivan i sig var tokbra, men lovade än mer. Det verkar dock som om de goda kungarna gått vilse sedan dess. Man har gått ned sig i mainstream-fåran och allt börjar låta likadant. Tyvärr har de tack vare detta förkastliga beteende belönats med flera hits, och jag är rädd att de aldrig kommer att hitta tillbaka till sitt gamla, skitiga jag.
På sagda första album finns ”Joe’s Head”. En brötig historia om Joe som kände sig tvungen att skjuta en man eftersom han låg med Joe’s kvinna (känns det igen?). Det är en av många bra låtar på albumet, och den som får representera det gamla Kings of Leon. Lyssna gärna lite extra 2:56 in i låten då Caleb går in i någon form av epileptisk trans.
//T
fredag 6 november 2009
Jefferson Airplane: “White Rabbit”.
Mitt i den begynnande hippierörelsen i San Fransisco fanns Jefferson Airplane. Man spelade psykedelisk rock och när Grace Slick blev medlem i bandet hade hon med sig flera sånger, bland annat ”White Rabbit” och ”Somebody to love” (som redan spelats in i en version producerad av Sly Stone). Båda dessa står att finna på bandets album ”Surrealistic Pillow” från 1967.
”White Rabbit” är en inte så subtil passning till 68-generationens föräldrar angående droganvändning och deras avståndstagande från detta. Kontentan är att man läser sagor som Alice i Underlandet utan att alls reflektera över att de fantasier som beskriver Alice äventyr är att jämföra med droghallucinationer. Låtens text rabblar mer eller mindre upp saker som Alice råkar ut för i Carolls Underland som i en annan kontext skulle anses vara drogrelaterade och får dem att bli det. Den suggestiva, drivande musiken som hela tiden stegras mot ett crescendo i Slicks maniska ”Feed your head. Feed your head” gör att texten inte kan tolkas som annat än LSD-influerad.
When logic and proportion
Have fallen sloppy dead,
And the White Knight is talking backwards
And the Red Queen's "off with her head!"
Remember what the dormouse said:
"Feed your head. Feed your head."
”White Rabbit” är en inte så subtil passning till 68-generationens föräldrar angående droganvändning och deras avståndstagande från detta. Kontentan är att man läser sagor som Alice i Underlandet utan att alls reflektera över att de fantasier som beskriver Alice äventyr är att jämföra med droghallucinationer. Låtens text rabblar mer eller mindre upp saker som Alice råkar ut för i Carolls Underland som i en annan kontext skulle anses vara drogrelaterade och får dem att bli det. Den suggestiva, drivande musiken som hela tiden stegras mot ett crescendo i Slicks maniska ”Feed your head. Feed your head” gör att texten inte kan tolkas som annat än LSD-influerad.
When logic and proportion
Have fallen sloppy dead,
And the White Knight is talking backwards
And the Red Queen's "off with her head!"
Remember what the dormouse said:
"Feed your head. Feed your head."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)