Bryan Ferry: ”A hard rain’s a-gonna fall”

Det finns ganska ofta en massa versioner av de bra låtar som finns där ute i musikträsket. Företrädelsevis väljer jag att skriva om den version som fick mig att tänka på att låten borde passa in på vår lilla lista. Dock så försöker jag i möjligaste mån att nämna originalartisten och dessutom lägga till dennes version i den alternativa spellistan. När det gäller just Bob Dylan så inbillar jag mig att ganska många av hans låtar kommer att förekomma här, men betydligt färre originalversioner. Tack och lov, med andra ord, för covers.

Den store Bob skrev ”A hard rain’s a-gonna fall” 1962 och den finns på hans andra album (med det snygga omslaget). Bryan Ferry gjorde sin cover cirka 10 år senare, och av någon anledning gillar jag den trots flera förbjudna misstag. Till exempel så har han lagt in en massa ljud som passar till texten i stil med skratt, klockor som ringer och annat krafs. I övrigt låter det fantastiskt med Ferrys bombastiska stämma till det drivna trumspelet, och den storslagna produktionen. En bra låt är det, hur som helst.

//T

The Bureau: ”Only for Sheep”

När den av storhetsvansinne drabbade Kevin Rowland sparkade ut nästan samtliga medlemmar ur Dexys Midnight Runners bildade några av dem The Bureau. De spelade vidare i ”Searching for the young soulrebels”-anda och släppte ett självbetitlat album. Hade det inte varit för att de hade sitt ursprung i Dexys hade de nog varit för evigt förpassade till att befinna sig utanför popmusikens marginaler. Nu befinner de sig istället precis i marginalen med en välkänd bakgrund och en hit i Australien. Men, å andra sidan, det är på intet vis en dålig hit.

The Creeps: ”Now dig this!”

När jag började plugga i Uppsala hamnade jag rätt så snabbt i ett gäng musikintresserade studenter med matematikambitioner. Här snackades oavbrutet musik och oöverträffade när det gällde förfestmusik var just The Creeps. De var förvisso gamla, nedlagda och antagligen fullkomligt ute vid det laget, men vi tyckte att det svängde. Jag lyssnar åter på de gamla albumen och inser hur rätt vi hade. Det svänger kopiöst.

The Creeps slog på gott och ont igenom på bred front med ”Ohh-I like it!” någon gång under tidigt 90-tal. Kul eftersom de förtjänade att slå, men tråkigt eftersom det knappast var en typisk låt för dem och som dessutom är ganska långt ifrån deras bästa.

”Now dig this!” är första låten på debuten från 1988 och här får man ett smakprov på vad som komma skall: Ohemula mängder hammond, waka-waka-gitarr och dundrande bas. Ovanpå detta Jeliniks omisskännliga stämma. Dessutom upptempo. Hela tiden.

Det känns ganska larvigt att sitta här på jobbet med okontrollerbart stampande högerfot och ett stort leende i ansiktet. Bara så att ni vet.

//T

Bobby Fuller Four: "I fought the law"

Det är frustrerande och tråkigt att åka tåg. Särskilt så om man försöker åka med SJ och resan är minst 3h försenad. Då kan man försöka roa sig med att finna en låt med rätt stämning för att passa som soundtrack till situationen. Frågan man måste ställa sig är dock: Vilken av de känslor jag känner skall jag välja att tillägna en låt. Vrede, frustration eller kanske hoppfullhet (tåget är ju trots allt på väg nu). Det är dock viktigt att i livet inte göra saker och ting för lätt för sig. Ett sätt att göra detta lagom svårt är att författa denna text på sin iPhone. Ett annat är att välja en sång som skall beskriva maktlöshet.

En låt som väl beskriver den ilska som jag skulle vilja få utlopp för just nu och den maktlöshet som jag känner eftersom jag vet att detta inte kommer att kunna ske alls är gamla goa (jag är på väg till Göteborg) "I fought the law". Den spelades först in av The Crickets och Sonny Curtis, post Buddy Holly. Den version jag valt är dock Bobby Fullers som är aningen ruffigare och som också blev en större hit. Man får inte heller glömma The Clash i sammanhanget.

Att göra uppror är inte lätt, och oftast förlorar man. Och alltid förlorar jag när jag försöker åka tåg.

//T

The Stone Roses: ”Waterfall”

När The Stone Roses släppte sitt första album 1989 gick någon form av Glasvegas-buzz genom musikvärlden. Det här var bra skit! Bandet fick sin kultstatus snabbare än något annat band vid den här tiden. De kom från Manchester, de spelade någon form av dansant poprock och kändes av någon anledning fräscha.

När jag lyssnar på den självbetitlade debuten idag känns den allt annat än fräsch. Den känns allvarligt talat ganska mökig, men med bra låtar. Låtarna är bättre än framförandet, som känns energilöst och slappt. Men det kanske var det som var det nya, heta. Att The Stone Roses slog igenom som de gjorde säger kanske mer om tidens övriga musik än om bandet.

Detta börjar låta som en sågning, vilket det inte är. Jag är nog en av få i världen som gillar bandets båda album, och allt jag försöker säga är att det tyvärr låter lite avslaget. I ”Waterfall” tänder det dock till, mestadels mot slutet (typ vid 4 minuter). Om hela skivan hade spelats in med den frenesi som solot spelas med hade den kunnat bli riktigt, riktigt bra. Materialet finns som sagt där.

//T

Captian Beefheart: ”Sure ’Nuff ’n’ Yes, I Do”

Captain Beefheart spelar konstig musik i Zappas skola. Han och Frank Zappa lärde för övrigt känna varandra redan som unga och samarbetade av och till. Beefheart är lättast att beteckna som en småskum musiker som tar inspiration från alla håll samtidigt. Problemet är bara att allt inte är bra. Ibland är det dock briljant.

Man kan rimligen säga att Zappa och Beefheart lider av samma syndrom. De är ytterst begåvade musiker, men tar allt med en för stor klackspark och tappar därmed magin alldeles för ofta. Zappa är i och för sig värst med sina putslustiga texter och eviga försök att lägga krokben för sig själv. Beefhearts kommersiella succé lyste genom hela hans karriär med sin frånvaro, men han har senare fått ett tydligt erkännande.

På debutalbumet för Captain Beefheart and his magic band, Safe as milk, återfinns ”Sure ’Nuff ’n’ Yes, I Do”. Det är en stompig bluesinspirerad och ganska så representativ Beefheartlåt. Gitarren spelas för övrigt av en ung Ry Cooder, som enligt ryktet fick kallas in för att styra upp i det träsk av material som kaptenen själv inte klarade av att reda ut till något som kunde släppas på skiva.

//T

The Sonics: ”Have love, will travel”

1965 visade The Sonics vägen. De uppfann punken, brötrocken och metal i ett och samma slag och de gjorde det med albumet “Here are The Sonics”. Låtarna som bandet själva skrivit är inte särskilt starka i sig, men produktionen är galen och fantastisk. Man spelar med en energi som inte ens Stooges eller The Clash kommer i närheten av och man distar skiten ur allt: Sång, gitarrer och saxar. Det skulle inte förvåna mig om man funderade över att också dista trummorna för ett ögonblick. Det låter brutalt, det låter fantastiskt och det låter tamigtusan inte som 1965.

”Have love, will travel” är en cover. Den skrevs 1959 av Richard Berry och spelades även in av denne (se Alternate take-spellistan) i en något tamare version. Jag fascineras av att det bara är 6 år mellan de båda versionerna.

//T

Gnarls Barkley: ”Crazy”

Jag är som alltid hopplöst efter. För att kalla mig musikintresserad så ligger jag alltid ungefär tre år efter alla andra med att upptäcka ny bra musik. Det har inget med ointresse att göra, utan är en kombination av lathet och bekvämligheten som bor i att alla album säljs för halva priset när jag väl upptäcker och vill ha dem.

Jag satt och klickade runt bland TV-kanalerna för några år sedan och fastnade mitt i en konsert på SVT med en stor svart man klädd helt i vitt och en pipa som inte gick av för hackor. Dessutom svängde musiken mer än mannen i fråga svettades på scenen.

När SVT snappat upp något snabbare än mig så tycker till och med jag att det gått illa. ”Crazy” hade jag nog hört någon gång i bakgrunden, men efter ett par extra genomlyssningar hade den gjort min dag. Hela Gnarls Barkleys första album ”St. Elsewhere” är bra och ”Crazy” må vara uttjatad, men är ju fantastisk. Jag är övertygad om att det är en av låtarna man starkast kommer att förknippa med bra musik från 00-talet.

//T

The Band: ”The Weight”

The Band var, som ni säkert känner till, ett kompband långt innan de började spela in skivor på egen hand. Det var de som var Bob Dylans band när denna övergav folkstämpeln och började spela elektriskt. Det var alltså de som blev bespottade och utskällda för att stå bakom den store Bobs omvändning. Det var de som fick spela ”Fuckin’ loud!”.

När de några år senare låste in sig i källaren i sitt rosa hus i Woodstock skrev och spelade de in ett av mina favoritalbum, delvis tillsammans med Dylan. På detta finns den fantastiskt vackra ”The weight”. Här kommer bandets unika sammansättning fram, med tre sångare, stämsång och den geniale Garth Hudson som musikalisk bas.

//T

Dexys Midnight Runners: "This is what she´s like"

Det finns låtar som är så bra att vi båda som skriver här vill skriva om dem. Istället för att dra lott har vi i dessa fall valt att oberoende om varandra skriva en liten text och publicera dem båda. Nedan följer den första av dessa dubbla texter:


Dexys midnight runners är ett underligt fenomen. Bandet var på väg att bli ett jätteband på 80-talet med hjälp av låtarna "Geno" och "Come on Eileen", men valde istället att släppa det svåra och introverta albumet "Don´t stand me down" och retirerade in i kokainmissbruk och glömdes bort. I Sverige fortsatte Dexy´s midnight runners att vara ett stort band, mest tack vare Andres Lokko som under 90-talet i tidningen Pop aldrig missade en chans att hylla bandet, så när bandet gästade Sverige spelade de på Cirkus, som tar ca 1800 besökare. Bandet gjorde sitt bästa för att visa sig värdiga spelplatsen. De bjöd på energi, revaschlusta och ett knippe fantastiska låtar och bäst av dem alla var "This is what she´s like".

//J


Min bästa konsertupplevelse är möjligen i mitt minne förvrängd till något bättre än den egentligen var. Det finns dock ett par saker som talar mot just detta. Dels var min gode vän J (som är min partner in crime på den här sidan) med och verkar ha ungefär samma uppfattning om det hela som jag och dels så var det Dexys midnight runners som stod för konserten.

2005 återförenades världens bästa band. Eller kanske inte världens bästa, men ett av de riktigt bra. Och kanske inte återförenades, men Kevin Rowland turnerade åter under namnet Dexys midnight runners och det, mina vänner, är en stor sak i min värld. Jag såg dem på Cirkus och det var inte mindre än vackert.

Dexys hade flera hits under det tidiga 80-talet, och helt klart en brist på klädsmak. Kevin Rowland bytte ut nära nog samtliga medlemmar i gruppen inför varje skivinspelning och lade helt ned gruppen efter att ”Don’t stand me down” floppat. Svanesången är dock ett rent mästerverk. Ska man plocka ut en sång från denna så är ”This is what she´s like” ett bra val. Dryga 10 minuter av briljans. Lysande!

//T

Tom Jones: ”Hide And Seek”

Nu är Tom Jones knappast någon husgud för mig. Han fraserar inte direkt unikt, skrämmer små barn efter sina plastikoperationer och skulle nog inte kunna sjunga finstämt om alternativet var att få samtliga 180 000 brösthår utryckta ett i taget med pincett. Dessutom väljer han ofta rätt så sunkiga låtar, men: Jävlar vilken pipa.

I ”Hide And Seek” (från albumet som aspirerar på dummaste titeln genom tiderna, A-Tom-ic Jones) släpper han loss hela registret. Det vill säga, han tar ifrån tårna mest hela tiden. När han måste hålla igen låter han som om han är på väg att spricka. Min favoritsekvens är precis i början av låten när Tom ska igång och sjunga. Det är sällan en sångare lyckas landa springande.

"Hide And Seek" släpptes 1965 och är något av en arketyp för musiken från mitten på 60-talet. 2:16 lång med stompande blås, heltight komp och ovanpå en sångare som i sanning kan sjunga. Tom är fortfarande ingen favorit, men uppenbarligen rätt man att sjunga en tokbra låt.

//T