The Yardbirds: ”I wish you would”

Jag ska inte tråka ut er med att tjata om hur den “heliga treenigheten” av brittiska gitarrister alla passerade genom The Yardbirds innan bandet upplöstes. Istället ska jag berätta att detta är bandets debutsingel, fast i en längre version som jag tycker är klart bättre. Den kortare, liksom David Bowies cover, finner ni i den alternativa spellistan.

Medlemmarna i The Yardbirds tuggade gemensamt i sig den amerikanska svarta bluesen och gjorde den till sin egen, på samma sätt som så många andra brittiska band vid den här tiden. Skillnaden är dock att The Yardbirds tydligt behåller blueskänslan i låtarna. De vägrar göra pop av den, vilket naturligtvis är föredömligt. Detta i kombination med en astmatisk sångare som vägrar sluta spela munspel gör detta till ett av mina favoritband i den andra vågen av British Invasionband. När Clapton senare lämnade bandet gled bandet mot att spela mer sedvanlig rock, vilket trots ovanstående uttalande blev riktigt bra.

//T

Jimmy Page & Robert Plant: ”Nobody’s fault but mine”

Att Led Zeppelin inte förekommit på listan tidigare är lite av ett under, om man tar hänsyn till att det är det närmaste husgudar jag kommer. Inte heller denna låt är en ren Zeppelinare, men väl sångaren och gitarristens version av en gammal Zeppelin-klassiker.

”Nobody’s fault but mine” inleder No Quarter samarbetet mellan de båda gamla legendarerna. De spelade en kort stund tillsammans igen efter att ha spelat in ett avsnitt av MTV:s unplugged serie. Intressant nog bjöd de inte in den tredje överlevaren, John Paul Jones, utan struntade helt sonika i honom. Han är enligt uppgift en aning bitter. Själva låten är en av flera återinspelningar på albumet av gamla Led Zeppelin-låtar. Det är dock kanske den enda som faktiskt blev bättre än originalet, och därmed platsar den på denna lista.

(Eftersom Led Zeppelin är ett av de surkart till band som vägrar att finnas på Spotify kan jag inte lägga till originalet på den alternativa spellistan. Ni får helt enkelt leta fram era gamla LP/CD-original. Den finns f.ö. på Presence-albumet.)

//T

Captian Beefheart: ”Sure ’Nuff ’n’ Yes, I Do”

Captain Beefheart spelar konstig musik i Zappas skola. Han och Frank Zappa lärde för övrigt känna varandra redan som unga och samarbetade av och till. Beefheart är lättast att beteckna som en småskum musiker som tar inspiration från alla håll samtidigt. Problemet är bara att allt inte är bra. Ibland är det dock briljant.

Man kan rimligen säga att Zappa och Beefheart lider av samma syndrom. De är ytterst begåvade musiker, men tar allt med en för stor klackspark och tappar därmed magin alldeles för ofta. Zappa är i och för sig värst med sina putslustiga texter och eviga försök att lägga krokben för sig själv. Beefhearts kommersiella succé lyste genom hela hans karriär med sin frånvaro, men han har senare fått ett tydligt erkännande.

På debutalbumet för Captain Beefheart and his magic band, Safe as milk, återfinns ”Sure ’Nuff ’n’ Yes, I Do”. Det är en stompig bluesinspirerad och ganska så representativ Beefheartlåt. Gitarren spelas för övrigt av en ung Ry Cooder, som enligt ryktet fick kallas in för att styra upp i det träsk av material som kaptenen själv inte klarade av att reda ut till något som kunde släppas på skiva.

//T

Robert Johnsson: ”32-20”

Ibland känns det som om varenda bluesmyt handlar om Robert Johnson. Det sägs att han väntade vid en ”crossroad” och fick sin gitarr stämd av djävulen själv. Han sålde sin själ för berömmelse och det enda han saknar är någon form av tillnamn som beskriver honom som blind (vilket han visserligen inte var). Han dog till och med rockdöden innan den ens var påtänkt genom att dricka whisky förgiftad med stryknin av en svartsjuk äkta make, vars hustru den gode Robert lägrat.

Det skulle inte förvåna mig om allt ovanstående är sant och om nu Hin Håle stämde mannens gitarr så gjorde han ett sjujäkla jobb. Det låter som om det är tre gitarrister som spelar i de skrapiga inspelningar som finns bevarande. När man lyssnar på Robert Johnson så slås man av hur mycket dagens rock inspirerats av honom. Detta är förvisso inte så konstigt med tanke på att band som Rolling Stones och Led Zeppelin inspirerades storligen av Robert.

I ”32-20” (eller som den ibland kallas ”32-20 Blues”) tokspelar Robert Johnson ut ilska över sin kvinna som tydligen inte gör som han vill och som han inte direkt vill väl. Om man vill vara bara aningen jämställd ignorerar man dock texten och fastnar istället i det sanslösa sväng som bluesgudfadern får till. Ensam med en gitarr som låter som tre.

//T