Alice Cooper: ”I’m Eighteen”

Innan Alice Cooper blev namnet på den artist som vi idag känner som Alice Cooper var det namnet på ett helt band (sångaren Vincent är dagens Alice). Bandet spelade hårdrock och kombinerade från början denna med en performanceshow som snabbt utvecklades till en skräckinspirerad, blodig och avantgardistisk scenshow.

Det är lätt att avfärda soloartisten Alice Cooper som en översminkad glamhårdrockare som inte ens är bäst i sin egen rätt så krattiga genre, men bandet Alice Cooper håller jag en aning högre än så. Det är sällan någon direkt magi, men det är ett habilt arbete och sällan har väl ett band lyckats flörta sig in i frustrerade amerikanska tonåringars hjärtan så enkelt. ”School’s out” spelas ju också här så fort det är minst en studiedag från skolan.

I ”I’m Eighteen” sätter bandet ord på 18-åringens frustration med att befinna sig i limbo mellan att vara barn och vuxen, att inte stå ut i tillvaron och att inte veta vad man vill med framtiden.

Själv vet jag att min nära förestående framtid också den innehåller en 18-åring. Glenmorangie, på min ära.

//T

Iron Maiden: ”Run to the hills”

I kretsar där skivsamlande eller stort intresse för musik förekommer är det mer än vanligt med en utbredd ”musikelitism”. Det är ett område (ett av få) där elitism fortfarande är helt accepterat och där man utan att skämmas anser sig veta lite bättre än de flesta andra och att man framförallt vet bättre än idol-pöbeln. Om ni inte tror mig kan ni alltid roa er med att på dagensskiva.com:s forum skriva något om att EMD är världens bästa och mest nyskapande grupp. Det lär bli underhållande i alla fall.

Ovanstående elitism gör också att man i dessa kretsar är noga med att inte själv råka tycka att någon djupt pinsam musik är bra. Det blir tämligen självsanerande efter ett tag och artister får sina stämplar. EMD skulle kunna skriva och spela in världens (objektivt) bästa låt imorgon, men inte någon skulle kunna erkänna det eftersom alla i dagsläget är överens om att de är usla. Missförstå mig för allt i världen inte nu: EMD ÄR usla.

Ett band som jag lyssnade en del på i min smutsiga ungdom är Iron Maiden. Jag har helt klart omvärderat och tycker inte att de är särskilt bra numera, men en låt eller två kan vara lyssningsvärd. Det är nu jag skäms lite. Dessutom blir jag orolig över att min kollega J ska säga upp bekantskapen.

”Run to the Hills” handlar om hur urinnevånare i Amerika flyr upp i bergen undan den vite mannen. Bruce Dickinsson skriker rösten av sig och ackompanjeras glatt av galopptrummor och hårdrocksgitarrer. Trots allt detta så kan jag inte undvika att tycka om det. Jag kan inte heller låta bli att le nostalgiskt.

//T