Den här bloggen lever vidare på en ny adress: 202bralatar.wordpress.com
Besök oss där istället!
//T
lördag 24 april 2010
torsdag 4 mars 2010
Primal Scream: ”Movin’ On Up”
För ett tag sedan fick vi ett erbjudande som vi inte kunde vägra. Följaktligen har vi bytt plats i det stora nätet och numera kan ni finna oss på www.folkvett.se/365bralatar.
Mannen som håller i Folkvett.se kallar sig Prankmonkey och skriver en synnerligen underhållande blogg. Att bli erbjuden att ligga under hans portal gick självklart inte att säga nej till. Därmed, mina vänner, är detta vårt sista riktiga inlägg i den här bloggen. Allt material flyttas dock med till www.folkvett.se/365bralatar så besök oss där istället.
Och, innan vi glömmer det, tack för att ni tittade in ibland!
Ibland underhåller jag mig själv genom att fundera över vilken låt som skulle passa in i en viss situation. Ett slags soundtrack, om ni så vill. Töntigt av rang, jag vet, men ack så lämpligt som vardagsnöje för musiknörden i mig.
Primal Screams ”Movin’ On Up” passar utmärkt in på dagens bloggflytt. Vi rör oss mot ett bättre ställe, ut ur mörkret. Det är svullet, maffigt och innehåller kvinnokörer som upprepar vårt budskap. Det är vackert och det är början på något nytt.
När Primal Scream släppte Screamadelica var det vackert och det var början på något nytt. De spelade någon form av rock-dansfusion och de gjorde det bra. Först på albumet ligger ”Movin’ On Up” och den förebådar bara en aning vad som komma skall. Primal Scream är bandet som ständigt försöker återuppfinna sig och aldrig vill stanna i en och samma genre. Man pendlar ständigt mellan att spela rock, punk och visselpipa. Man gör det möjligen en aning ojämnt, men när det är bra är det oftast riktigt, riktigt bra.
//T
Mannen som håller i Folkvett.se kallar sig Prankmonkey och skriver en synnerligen underhållande blogg. Att bli erbjuden att ligga under hans portal gick självklart inte att säga nej till. Därmed, mina vänner, är detta vårt sista riktiga inlägg i den här bloggen. Allt material flyttas dock med till www.folkvett.se/365bralatar så besök oss där istället.
Och, innan vi glömmer det, tack för att ni tittade in ibland!
Ibland underhåller jag mig själv genom att fundera över vilken låt som skulle passa in i en viss situation. Ett slags soundtrack, om ni så vill. Töntigt av rang, jag vet, men ack så lämpligt som vardagsnöje för musiknörden i mig.
Primal Screams ”Movin’ On Up” passar utmärkt in på dagens bloggflytt. Vi rör oss mot ett bättre ställe, ut ur mörkret. Det är svullet, maffigt och innehåller kvinnokörer som upprepar vårt budskap. Det är vackert och det är början på något nytt.
När Primal Scream släppte Screamadelica var det vackert och det var början på något nytt. De spelade någon form av rock-dansfusion och de gjorde det bra. Först på albumet ligger ”Movin’ On Up” och den förebådar bara en aning vad som komma skall. Primal Scream är bandet som ständigt försöker återuppfinna sig och aldrig vill stanna i en och samma genre. Man pendlar ständigt mellan att spela rock, punk och visselpipa. Man gör det möjligen en aning ojämnt, men när det är bra är det oftast riktigt, riktigt bra.
//T
måndag 1 mars 2010
Donovan: ”Season of The Witch”
Donovan är en artist som befunnit sig i periferin av mitt musikintresse i all evighet. Jag har känt till honom hur länge som helst men kan, förutom ”Hurdy Gurdy Man”, inte nämna en enda låt av honom. Förrän nu då. ”Season of The Witch” är en låt som befunnit sig i periferin av mitt musikintresse i all evighet. Det har nu visat sig att jag är obildad, ty det är den gamle skuggfiguren Donovan som skrivit ”Season of The Witch”.
Dessutom kunde han tydligen skriva bättre låtar än vad jag trodde, för det här är riktigt bra.
(För första gången (?) publicerar jag ett inlägg där jag är tämligen säker på att jag hört bättre versioner av låten, men tyvärr kan jag inte hitta den version jag tänker på. Kanske kan eventuella läsare tipsa om den betydligt råare och bättre version som jag är nästan säker på att jag hört.)
//T
Dessutom kunde han tydligen skriva bättre låtar än vad jag trodde, för det här är riktigt bra.
(För första gången (?) publicerar jag ett inlägg där jag är tämligen säker på att jag hört bättre versioner av låten, men tyvärr kan jag inte hitta den version jag tänker på. Kanske kan eventuella läsare tipsa om den betydligt råare och bättre version som jag är nästan säker på att jag hört.)
//T
lördag 27 februari 2010
Hederos & Hellberg: ”Concrete Jungle”
Together in the Darkness är ett av mina favoritalbum. Lågmält, egensinnigt och otroligt vackert. Martin Hederos och Mattias Hellberg slog sina påsar ihop och spelade in ett par vansinnigt bra album, där det ovan nämnda nog är det bästa.
De blandar på Together in the Darkness covers med egenskrivet material och bäst av allt är kanske en cover på Bob Marleys ”Concrete Jungle”. Man gör en bra låt fantastisk och i den melankoliska stämningen lyfts textens allvar och rop på hjälp fram på ett sätt som aldrig sker i originalet.
Till vardags spelar Hederos i The Soundtrack of Our Lives och Hellberg är en mångsysslare som bland annat sjunger i Nationalteaterns band.
//T
De blandar på Together in the Darkness covers med egenskrivet material och bäst av allt är kanske en cover på Bob Marleys ”Concrete Jungle”. Man gör en bra låt fantastisk och i den melankoliska stämningen lyfts textens allvar och rop på hjälp fram på ett sätt som aldrig sker i originalet.
Till vardags spelar Hederos i The Soundtrack of Our Lives och Hellberg är en mångsysslare som bland annat sjunger i Nationalteaterns band.
//T
onsdag 24 februari 2010
Creedence Clearwater Revival: ”Run Through The Jungle”
Creedence Clearwater Revival luktar för mig av epatraktorer, lågbegåvade svenskar som viftar med amerikanska sydstatsflaggor, bokstavstroende fundamentalistiska kristna och folk som vägrar gå med på några som helst restriktioner när det gäller deras ”rättighet” att skjuta ned valfri granne som råkat gå en aning vilse. I de flesta fall står jag alltså inte ut med CCR (som de insatta tycks kallar dem) på grund av vad jag associerar med dem.
Jag är dock inte sämre än att jag kan göra undantag. ”Run Through The Jungle” ÄR en bra låt. Dessutom har den för en gångs skull inte ovanstående effekt på mig. Istället påminns man om vietnamkrig och paranoia. Inte för att det är särskilt mycket bättre, men den suggestiva känslan och drivet gör att jag inte kan låta bli att tycka att det är bra.
//T
Jag är dock inte sämre än att jag kan göra undantag. ”Run Through The Jungle” ÄR en bra låt. Dessutom har den för en gångs skull inte ovanstående effekt på mig. Istället påminns man om vietnamkrig och paranoia. Inte för att det är särskilt mycket bättre, men den suggestiva känslan och drivet gör att jag inte kan låta bli att tycka att det är bra.
//T
måndag 22 februari 2010
Grateful Dead: ”Friend of the Devil”
När jag var 17 år och romantiserade över hippiekulturen (varför har så pass många unga förmågor denna vurm för otvättat hår och fula färger på kläderna?) hade jag en föreställning om att Grateful Dead var det mest trippade som fanns på denna jord och att all musik de spelat in var i det närmsta olyssningsbar. När jag ett par år senare faktiskt hade råd att köpa ett par CD och lyssnade på dem insåg jag snabbt att så inte var fallet. Det var mjukt, följsamt och inte särskilt psykedeliskt alls.
Nu har de ju i och för sig haft ett par olika perioder i sin musikaliska gärning och vill man hitta skruvad musik så går det (minns gärna ”coloured silence”!), men för att ha inlett sin karriär som husband till Ken Keseys Elektric Cool-Aid Acid Tests är det förvånansvärt sansat.
Min kärleksaffär med psykedelia är nog inte helt död eftersom jag helst hade valt ut ”Alligator” från albumet Anthem of the Sun, men den är dryga 11 minuter och eventuella läsare hade antagligen fått krupp på mig (den finns på den alternativa spellistan) om de tvingats sitta igenom den. Istället blir det den nästan lika bra (men helt annorlunda) ”Friend of the Devil” som i bakvattnen av The Bands Music from Big Pink har en folkcountrykänsla, men som ändå låter Grateful Dead.
//T
Nu har de ju i och för sig haft ett par olika perioder i sin musikaliska gärning och vill man hitta skruvad musik så går det (minns gärna ”coloured silence”!), men för att ha inlett sin karriär som husband till Ken Keseys Elektric Cool-Aid Acid Tests är det förvånansvärt sansat.
Min kärleksaffär med psykedelia är nog inte helt död eftersom jag helst hade valt ut ”Alligator” från albumet Anthem of the Sun, men den är dryga 11 minuter och eventuella läsare hade antagligen fått krupp på mig (den finns på den alternativa spellistan) om de tvingats sitta igenom den. Istället blir det den nästan lika bra (men helt annorlunda) ”Friend of the Devil” som i bakvattnen av The Bands Music from Big Pink har en folkcountrykänsla, men som ändå låter Grateful Dead.
//T
lördag 20 februari 2010
Solomon Burke: ”None of us are free”
Solomon Burke är kanske den siste av de gamla soulhjältarna. Han hade några hits på 60- och 70-tal men jag förknippar honom mest med hans storstilade comeback till det allmänna medvetandet med albumet ”Don’t give up on me” från 2002. Här har Burke fått flera stora låtskrivare att bidra med material (bland andra Dan Penn).
Bäst på albumet är enligt mig ”None of us are free”. Det är en soulmättad sång med en av de fetaste ljudbilderna jag hört. Tung bas, snärtiga trummor och klockrena körer kombinerat med Solomon Burkes avgrundsdjupa stämma gör dessutom låtmaterialet rättvisa.
//T
Bäst på albumet är enligt mig ”None of us are free”. Det är en soulmättad sång med en av de fetaste ljudbilderna jag hört. Tung bas, snärtiga trummor och klockrena körer kombinerat med Solomon Burkes avgrundsdjupa stämma gör dessutom låtmaterialet rättvisa.
//T
fredag 19 februari 2010
Alice Cooper: ”I’m Eighteen”
Innan Alice Cooper blev namnet på den artist som vi idag känner som Alice Cooper var det namnet på ett helt band (sångaren Vincent är dagens Alice). Bandet spelade hårdrock och kombinerade från början denna med en performanceshow som snabbt utvecklades till en skräckinspirerad, blodig och avantgardistisk scenshow.
Det är lätt att avfärda soloartisten Alice Cooper som en översminkad glamhårdrockare som inte ens är bäst i sin egen rätt så krattiga genre, men bandet Alice Cooper håller jag en aning högre än så. Det är sällan någon direkt magi, men det är ett habilt arbete och sällan har väl ett band lyckats flörta sig in i frustrerade amerikanska tonåringars hjärtan så enkelt. ”School’s out” spelas ju också här så fort det är minst en studiedag från skolan.
I ”I’m Eighteen” sätter bandet ord på 18-åringens frustration med att befinna sig i limbo mellan att vara barn och vuxen, att inte stå ut i tillvaron och att inte veta vad man vill med framtiden.
Själv vet jag att min nära förestående framtid också den innehåller en 18-åring. Glenmorangie, på min ära.
//T
Det är lätt att avfärda soloartisten Alice Cooper som en översminkad glamhårdrockare som inte ens är bäst i sin egen rätt så krattiga genre, men bandet Alice Cooper håller jag en aning högre än så. Det är sällan någon direkt magi, men det är ett habilt arbete och sällan har väl ett band lyckats flörta sig in i frustrerade amerikanska tonåringars hjärtan så enkelt. ”School’s out” spelas ju också här så fort det är minst en studiedag från skolan.
I ”I’m Eighteen” sätter bandet ord på 18-åringens frustration med att befinna sig i limbo mellan att vara barn och vuxen, att inte stå ut i tillvaron och att inte veta vad man vill med framtiden.
Själv vet jag att min nära förestående framtid också den innehåller en 18-åring. Glenmorangie, på min ära.
//T
tisdag 16 februari 2010
Madness: "The Sun and the Rain"
Madness var ett av förgrundsbanden när Storbrittanien i skarven mellan 70 och 80-tal upplevde en ska-revivial, och bandet blandade på sina första skivor ska med brittisk poptradition och en mängd udda och galna infall. Den musikaliska mixen tillsammans med ett bandnamn som lämpade sig ypperligt för fyndiga skivnamn som "Absolute Madness" och "It´s Madness" ledde till otaliga listplaceringar i England och en bred folklig framgång. Allteftersom 80-talet fortlöpte rörde sig Madness bort från sina baktaktrötter mot en mer klassisk brittisk popstil som satte pianot och sången, snarare än blåset och rytmen i centrum, även om dessa delar i allra högsta grad fanns kvar. Det var i och med detta som man började producera odödliga poplåtar som idag räknas in bland klassikerna. Visst var tidiga Madness både ett bättre och mer innovativt band men vem kan motstå det överväldigande stomppianot och den storartade produktionen i låtar som "Our House" och "The Sun and the Rain".
Som avslutning måste jag passa på att tipsa om Madness senaste skiva, "The liberty of Norton Folgate" släppt så nyligen som 2009, som till min stora förvåning låter både vital och aktuell och innehåller några riktigt fina popnummer.
/J
The Skatalites: ”Confucius”
När jag skrev en rad om Desmond Dekker för några veckor sedan så fick jag via dagensskiva.com några kommentarer om ska. Särskilt nämndes The Skatalites som förvisso sedan länge varit en del av min skivsamling, men på sistone en försummad sådan.
The Skatalites spelade tidigt ska och rocksteady. Den första och relativt produktiva perioden är så kort som från 1963 till 1965. Gruppen har varit dynamisk i meningen att man bytt ut medlemmar kontinuerligt och vad jag förstår så spelar man fortfarande tillsammans även om inte särskilt många av originalmedlemmarna mönstras numera.
”Confucius” är när The Skatalites är som bäst. Instrumentalt, tight, blås och en riktigt stark melodi.
//T
The Skatalites spelade tidigt ska och rocksteady. Den första och relativt produktiva perioden är så kort som från 1963 till 1965. Gruppen har varit dynamisk i meningen att man bytt ut medlemmar kontinuerligt och vad jag förstår så spelar man fortfarande tillsammans även om inte särskilt många av originalmedlemmarna mönstras numera.
”Confucius” är när The Skatalites är som bäst. Instrumentalt, tight, blås och en riktigt stark melodi.
//T
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)