365 bra låtar.

365 bra låtar har flyttat

2010-04-24T08:47:00.005+02:00

Den här bloggen lever vidare på en ny adress: 202bralatar.wordpress.com

Besök oss där istället!

//T

Primal Scream: ”Movin’ On Up”

2010-03-04T21:07:00.004+01:00

För ett tag sedan fick vi ett erbjudande som vi inte kunde vägra. Följaktligen har vi bytt plats i det stora nätet och numera kan ni finna oss på www.folkvett.se/365bralatar.

Mannen som håller i Folkvett.se kallar sig Prankmonkey och skriver en synnerligen underhållande blogg. Att bli erbjuden att ligga under hans portal gick självklart inte att säga nej till. Därmed, mina vänner, är detta vårt sista riktiga inlägg i den här bloggen. Allt material flyttas dock med till www.folkvett.se/365bralatar så besök oss där istället.

Och, innan vi glömmer det, tack för att ni tittade in ibland!

Ibland underhåller jag mig själv genom att fundera över vilken låt som skulle passa in i en viss situation. Ett slags soundtrack, om ni så vill. Töntigt av rang, jag vet, men ack så lämpligt som vardagsnöje för musiknörden i mig.

Primal Screams ”Movin’ On Up” passar utmärkt in på dagens bloggflytt. Vi rör oss mot ett bättre ställe, ut ur mörkret. Det är svullet, maffigt och innehåller kvinnokörer som upprepar vårt budskap. Det är vackert och det är början på något nytt.

När Primal Scream släppte Screamadelica var det vackert och det var början på något nytt. De spelade någon form av rock-dansfusion och de gjorde det bra. Först på albumet ligger ”Movin’ On Up” och den förebådar bara en aning vad som komma skall. Primal Scream är bandet som ständigt försöker återuppfinna sig och aldrig vill stanna i en och samma genre. Man pendlar ständigt mellan att spela rock, punk och visselpipa. Man gör det möjligen en aning ojämnt, men när det är bra är det oftast riktigt, riktigt bra.

//T

Donovan: ”Season of The Witch”

2010-03-01T22:45:00.002+01:00

Donovan är en artist som befunnit sig i periferin av mitt musikintresse i all evighet. Jag har känt till honom hur länge som helst men kan, förutom ”Hurdy Gurdy Man”, inte nämna en enda låt av honom. Förrän nu då. ”Season of The Witch” är en låt som befunnit sig i periferin av mitt musikintresse i all evighet. Det har nu visat sig att jag är obildad, ty det är den gamle skuggfiguren Donovan som skrivit ”Season of The Witch”.

Dessutom kunde han tydligen skriva bättre låtar än vad jag trodde, för det här är riktigt bra.

(För första gången (?) publicerar jag ett inlägg där jag är tämligen säker på att jag hört bättre versioner av låten, men tyvärr kan jag inte hitta den version jag tänker på. Kanske kan eventuella läsare tipsa om den betydligt råare och bättre version som jag är nästan säker på att jag hört.)

//T

Hederos & Hellberg: ”Concrete Jungle”

2010-02-27T08:07:00.000+01:00

Together in the Darkness är ett av mina favoritalbum. Lågmält, egensinnigt och otroligt vackert. Martin Hederos och Mattias Hellberg slog sina påsar ihop och spelade in ett par vansinnigt bra album, där det ovan nämnda nog är det bästa.

De blandar på Together in the Darkness covers med egenskrivet material och bäst av allt är kanske en cover på Bob Marleys ”Concrete Jungle”. Man gör en bra låt fantastisk och i den melankoliska stämningen lyfts textens allvar och rop på hjälp fram på ett sätt som aldrig sker i originalet.

Till vardags spelar Hederos i The Soundtrack of Our Lives och Hellberg är en mångsysslare som bland annat sjunger i Nationalteaterns band.

//T

Creedence Clearwater Revival: ”Run Through The Jungle”

2010-02-24T19:31:00.001+01:00

Creedence Clearwater Revival luktar för mig av epatraktorer, lågbegåvade svenskar som viftar med amerikanska sydstatsflaggor, bokstavstroende fundamentalistiska kristna och folk som vägrar gå med på några som helst restriktioner när det gäller deras ”rättighet” att skjuta ned valfri granne som råkat gå en aning vilse. I de flesta fall står jag alltså inte ut med CCR (som de insatta tycks kallar dem) på grund av vad jag associerar med dem.

Jag är dock inte sämre än att jag kan göra undantag. ”Run Through The Jungle” ÄR en bra låt. Dessutom har den för en gångs skull inte ovanstående effekt på mig. Istället påminns man om vietnamkrig och paranoia. Inte för att det är särskilt mycket bättre, men den suggestiva känslan och drivet gör att jag inte kan låta bli att tycka att det är bra.

//T

Grateful Dead: ”Friend of the Devil”

2010-02-22T17:26:00.000+01:00

När jag var 17 år och romantiserade över hippiekulturen (varför har så pass många unga förmågor denna vurm för otvättat hår och fula färger på kläderna?) hade jag en föreställning om att Grateful Dead var det mest trippade som fanns på denna jord och att all musik de spelat in var i det närmsta olyssningsbar. När jag ett par år senare faktiskt hade råd att köpa ett par CD och lyssnade på dem insåg jag snabbt att så inte var fallet. Det var mjukt, följsamt och inte särskilt psykedeliskt alls.

Nu har de ju i och för sig haft ett par olika perioder i sin musikaliska gärning och vill man hitta skruvad musik så går det (minns gärna ”coloured silence”!), men för att ha inlett sin karriär som husband till Ken Keseys Elektric Cool-Aid Acid Tests är det förvånansvärt sansat.

Min kärleksaffär med psykedelia är nog inte helt död eftersom jag helst hade valt ut ”Alligator” från albumet Anthem of the Sun, men den är dryga 11 minuter och eventuella läsare hade antagligen fått krupp på mig (den finns på den alternativa spellistan) om de tvingats sitta igenom den. Istället blir det den nästan lika bra (men helt annorlunda) ”Friend of the Devil” som i bakvattnen av The Bands Music from Big Pink har en folkcountrykänsla, men som ändå låter Grateful Dead.

//T

Solomon Burke: ”None of us are free”

2010-02-20T17:38:00.002+01:00

Solomon Burke är kanske den siste av de gamla soulhjältarna. Han hade några hits på 60- och 70-tal men jag förknippar honom mest med hans storstilade comeback till det allmänna medvetandet med albumet ”Don’t give up on me” från 2002. Här har Burke fått flera stora låtskrivare att bidra med material (bland andra Dan Penn).

Bäst på albumet är enligt mig ”None of us are free”. Det är en soulmättad sång med en av de fetaste ljudbilderna jag hört. Tung bas, snärtiga trummor och klockrena körer kombinerat med Solomon Burkes avgrundsdjupa stämma gör dessutom låtmaterialet rättvisa.

//T

Alice Cooper: ”I’m Eighteen”

2010-02-19T22:27:00.003+01:00

Innan Alice Cooper blev namnet på den artist som vi idag känner som Alice Cooper var det namnet på ett helt band (sångaren Vincent är dagens Alice). Bandet spelade hårdrock och kombinerade från början denna med en performanceshow som snabbt utvecklades till en skräckinspirerad, blodig och avantgardistisk scenshow.

Det är lätt att avfärda soloartisten Alice Cooper som en översminkad glamhårdrockare som inte ens är bäst i sin egen rätt så krattiga genre, men bandet Alice Cooper håller jag en aning högre än så. Det är sällan någon direkt magi, men det är ett habilt arbete och sällan har väl ett band lyckats flörta sig in i frustrerade amerikanska tonåringars hjärtan så enkelt. ”School’s out” spelas ju också här så fort det är minst en studiedag från skolan.

I ”I’m Eighteen” sätter bandet ord på 18-åringens frustration med att befinna sig i limbo mellan att vara barn och vuxen, att inte stå ut i tillvaron och att inte veta vad man vill med framtiden.

Själv vet jag att min nära förestående framtid också den innehåller en 18-åring. Glenmorangie, på min ära.

//T

Madness: "The Sun and the Rain"

2010-02-16T20:21:00.004+01:00

Madness var ett av förgrundsbanden när Storbrittanien i skarven mellan 70 och 80-tal upplevde en ska-revivial, och bandet blandade på sina första skivor ska med brittisk poptradition och en mängd udda och galna infall. Den musikaliska mixen tillsammans med ett bandnamn som lämpade sig ypperligt för fyndiga skivnamn som "Absolute Madness" och "It´s Madness" ledde till otaliga listplaceringar i England och en bred folklig framgång. Allteftersom 80-talet fortlöpte rörde sig Madness bort från sina baktaktrötter mot en mer klassisk brittisk popstil som satte pianot och sången, snarare än blåset och rytmen i centrum, även om dessa delar i allra högsta grad fanns kvar. Det var i och med detta som man började producera odödliga poplåtar som idag räknas in bland klassikerna. Visst var tidiga Madness både ett bättre och mer innovativt band men vem kan motstå det överväldigande stomppianot och den storartade produktionen i låtar som "Our House" och "The Sun and the Rain".

Som avslutning måste jag passa på att tipsa om Madness senaste skiva, "The liberty of Norton Folgate" släppt så nyligen som 2009, som till min stora förvåning låter både vital och aktuell och innehåller några riktigt fina popnummer.

The Skatalites: ”Confucius”

2010-02-16T10:58:00.002+01:00

När jag skrev en rad om Desmond Dekker för några veckor sedan så fick jag via dagensskiva.com några kommentarer om ska. Särskilt nämndes The Skatalites som förvisso sedan länge varit en del av min skivsamling, men på sistone en försummad sådan.

The Skatalites spelade tidigt ska och rocksteady. Den första och relativt produktiva perioden är så kort som från 1963 till 1965. Gruppen har varit dynamisk i meningen att man bytt ut medlemmar kontinuerligt och vad jag förstår så spelar man fortfarande tillsammans även om inte särskilt många av originalmedlemmarna mönstras numera.

”Confucius” är när The Skatalites är som bäst. Instrumentalt, tight, blås och en riktigt stark melodi.

//T

Beyonce feat. Jay-Z: "Crazy in love"

2010-02-13T10:25:00.009+01:00

Det finns låtar som är så bra att vi som skriver här båda vill skriva om dem. Istället för att dra lott har vi i dessa fall valt att oberoende av varandra skriva en liten text och publicera båda. Nedan följer en av dessa dubbla texter:

Crazy in love är en riktig brottarhit och är låten som fick Beyonce Knowles att på allvar bli ett namn som soloartist istället för att vara "hon snygga i Destiny´s Child".

Låtens genialitet finns i de helt fantastiska blåsarrangemang som driver låten framåt. Inte ens en oinspirerad och helt onödig Jay-Z kan hindra blåsarrangemangen från att fullständigt köra över lyssnaren. All heder och den som står bakom blåssektionen, utan den personen hade denna låt förmodligen druknat i all annan medelmåttig Rn´B med rap-inslag.

Till en början hade jag inte ett dugg till övers för Destiny’s Child eller någon av dess medlemmar. De var för mig mest irriterande och ingick i det stora brus som allehanda radioapparater ger upphov till och som jag gör mitt bästa för att ignorera. Ett antal år senare fick jag dock krypa till korset och erkänna att Beyonce har gjort ett par bra låtar och nog inte är fullt så usel som jag en gång hävdade.

”Crazy in Love” är ett mirakel. Låten i sig är bra, men här har vi också ett typexempel på att en magnifik produktion kan göra underverk. Det blir makalöst bra, och det är inte konstigt att NME nyss utsåg låten till bäst hittills på 2000-talet.

//T

Bryan Ferry: ”A hard rain’s a-gonna fall”

2010-02-10T13:00:00.002+01:00

Det finns ganska ofta en massa versioner av de bra låtar som finns där ute i musikträsket. Företrädelsevis väljer jag att skriva om den version som fick mig att tänka på att låten borde passa in på vår lilla lista. Dock så försöker jag i möjligaste mån att nämna originalartisten och dessutom lägga till dennes version i den alternativa spellistan. När det gäller just Bob Dylan så inbillar jag mig att ganska många av hans låtar kommer att förekomma här, men betydligt färre originalversioner. Tack och lov, med andra ord, för covers.

Den store Bob skrev ”A hard rain’s a-gonna fall” 1962 och den finns på hans andra album (med det snygga omslaget). Bryan Ferry gjorde sin cover cirka 10 år senare, och av någon anledning gillar jag den trots flera förbjudna misstag. Till exempel så har han lagt in en massa ljud som passar till texten i stil med skratt, klockor som ringer och annat krafs. I övrigt låter det fantastiskt med Ferrys bombastiska stämma till det drivna trumspelet, och den storslagna produktionen. En bra låt är det, hur som helst.

//T

The Bureau: ”Only for Sheep”

2010-02-08T08:35:00.001+01:00

När den av storhetsvansinne drabbade Kevin Rowland sparkade ut nästan samtliga medlemmar ur Dexys Midnight Runners bildade några av dem The Bureau. De spelade vidare i ”Searching for the young soulrebels”-anda och släppte ett självbetitlat album. Hade det inte varit för att de hade sitt ursprung i Dexys hade de nog varit för evigt förpassade till att befinna sig utanför popmusikens marginaler. Nu befinner de sig istället precis i marginalen med en välkänd bakgrund och en hit i Australien. Men, å andra sidan, det är på intet vis en dålig hit.

The Yardbirds: ”I wish you would”

2010-02-07T09:03:00.002+01:00

Jag ska inte tråka ut er med att tjata om hur den “heliga treenigheten” av brittiska gitarrister alla passerade genom The Yardbirds innan bandet upplöstes. Istället ska jag berätta att detta är bandets debutsingel, fast i en längre version som jag tycker är klart bättre. Den kortare, liksom David Bowies cover, finner ni i den alternativa spellistan.

Medlemmarna i The Yardbirds tuggade gemensamt i sig den amerikanska svarta bluesen och gjorde den till sin egen, på samma sätt som så många andra brittiska band vid den här tiden. Skillnaden är dock att The Yardbirds tydligt behåller blueskänslan i låtarna. De vägrar göra pop av den, vilket naturligtvis är föredömligt. Detta i kombination med en astmatisk sångare som vägrar sluta spela munspel gör detta till ett av mina favoritband i den andra vågen av British Invasionband. När Clapton senare lämnade bandet gled bandet mot att spela mer sedvanlig rock, vilket trots ovanstående uttalande blev riktigt bra.

//T

The Creeps: ”Now dig this!”

2010-02-05T15:31:00.002+01:00

När jag började plugga i Uppsala hamnade jag rätt så snabbt i ett gäng musikintresserade studenter med matematikambitioner. Här snackades oavbrutet musik och oöverträffade när det gällde förfestmusik var just The Creeps. De var förvisso gamla, nedlagda och antagligen fullkomligt ute vid det laget, men vi tyckte att det svängde. Jag lyssnar åter på de gamla albumen och inser hur rätt vi hade. Det svänger kopiöst.

The Creeps slog på gott och ont igenom på bred front med ”Ohh-I like it!” någon gång under tidigt 90-tal. Kul eftersom de förtjänade att slå, men tråkigt eftersom det knappast var en typisk låt för dem och som dessutom är ganska långt ifrån deras bästa.

”Now dig this!” är första låten på debuten från 1988 och här får man ett smakprov på vad som komma skall: Ohemula mängder hammond, waka-waka-gitarr och dundrande bas. Ovanpå detta Jeliniks omisskännliga stämma. Dessutom upptempo. Hela tiden.

Det känns ganska larvigt att sitta här på jobbet med okontrollerbart stampande högerfot och ett stort leende i ansiktet. Bara så att ni vet.

//T

Count Basie: ”Splanky”

2010-02-04T16:23:00.001+01:00

När jag tittar på konstiga TV-program, vilket händer förvånansvärt ofta, fascineras jag ofta av gott hantverk. American Choppers är egentligen ett skitprogram som fokuserar på bråk mellan bröder och far, samt skitfula motorcyklar med ”teman”. Det är dock i de småglimtar där man får se mekanikerna, som inte hör till familjen, som programmet tänder till. Man får se hur skickliga de är på att tillverka avgassystem eller vad det nu är. Samma sak slår mig ofta när jag zappar förbi dessa inrednings- och designprogram. Inredarnas klarröda fixering tilltalar mig intet, men snickarnas skicklighet när det gäller att skruva ihop ett bord slår mig som ytterst fascinerande.

Om det bara, tänker ni nu, gick att kombinera alla dessa känsloyttringar med ett gott hantverk!

Prova, svarar jag på det, med att lyssna på Count Basies album Atomic Basie (eller The Atomic Mr. Basie, som det ibland kallas). Det svänger (känslan) och tightare musiker (hantverket) får man leta länge efter.

//T

Bobby Fuller Four: "I fought the law"

2010-01-30T15:35:00.005+01:00

Det är frustrerande och tråkigt att åka tåg. Särskilt så om man försöker åka med SJ och resan är minst 3h försenad. Då kan man försöka roa sig med att finna en låt med rätt stämning för att passa som soundtrack till situationen. Frågan man måste ställa sig är dock: Vilken av de känslor jag känner skall jag välja att tillägna en låt. Vrede, frustration eller kanske hoppfullhet (tåget är ju trots allt på väg nu). Det är dock viktigt att i livet inte göra saker och ting för lätt för sig. Ett sätt att göra detta lagom svårt är att författa denna text på sin iPhone. Ett annat är att välja en sång som skall beskriva maktlöshet.

En låt som väl beskriver den ilska som jag skulle vilja få utlopp för just nu och den maktlöshet som jag känner eftersom jag vet att detta inte kommer att kunna ske alls är gamla goa (jag är på väg till Göteborg) "I fought the law". Den spelades först in av The Crickets och Sonny Curtis, post Buddy Holly. Den version jag valt är dock Bobby Fullers som är aningen ruffigare och som också blev en större hit. Man får inte heller glömma The Clash i sammanhanget.

Att göra uppror är inte lätt, och oftast förlorar man. Och alltid förlorar jag när jag försöker åka tåg.

//T

Jimmy Page & Robert Plant: ”Nobody’s fault but mine”

2010-01-27T12:16:00.002+01:00

Att Led Zeppelin inte förekommit på listan tidigare är lite av ett under, om man tar hänsyn till att det är det närmaste husgudar jag kommer. Inte heller denna låt är en ren Zeppelinare, men väl sångaren och gitarristens version av en gammal Zeppelin-klassiker.

”Nobody’s fault but mine” inleder No Quarter samarbetet mellan de båda gamla legendarerna. De spelade en kort stund tillsammans igen efter att ha spelat in ett avsnitt av MTV:s unplugged serie. Intressant nog bjöd de inte in den tredje överlevaren, John Paul Jones, utan struntade helt sonika i honom. Han är enligt uppgift en aning bitter. Själva låten är en av flera återinspelningar på albumet av gamla Led Zeppelin-låtar. Det är dock kanske den enda som faktiskt blev bättre än originalet, och därmed platsar den på denna lista.

(Eftersom Led Zeppelin är ett av de surkart till band som vägrar att finnas på Spotify kan jag inte lägga till originalet på den alternativa spellistan. Ni får helt enkelt leta fram era gamla LP/CD-original. Den finns f.ö. på Presence-albumet.)

//T

The Stone Roses: ”Waterfall”

2010-01-26T09:40:00.001+01:00

När The Stone Roses släppte sitt första album 1989 gick någon form av Glasvegas-buzz genom musikvärlden. Det här var bra skit! Bandet fick sin kultstatus snabbare än något annat band vid den här tiden. De kom från Manchester, de spelade någon form av dansant poprock och kändes av någon anledning fräscha.

När jag lyssnar på den självbetitlade debuten idag känns den allt annat än fräsch. Den känns allvarligt talat ganska mökig, men med bra låtar. Låtarna är bättre än framförandet, som känns energilöst och slappt. Men det kanske var det som var det nya, heta. Att The Stone Roses slog igenom som de gjorde säger kanske mer om tidens övriga musik än om bandet.

Detta börjar låta som en sågning, vilket det inte är. Jag är nog en av få i världen som gillar bandets båda album, och allt jag försöker säga är att det tyvärr låter lite avslaget. I ”Waterfall” tänder det dock till, mestadels mot slutet (typ vid 4 minuter). Om hela skivan hade spelats in med den frenesi som solot spelas med hade den kunnat bli riktigt, riktigt bra. Materialet finns som sagt där.

//T

Captian Beefheart: ”Sure ’Nuff ’n’ Yes, I Do”

2010-01-24T15:42:00.002+01:00

Captain Beefheart spelar konstig musik i Zappas skola. Han och Frank Zappa lärde för övrigt känna varandra redan som unga och samarbetade av och till. Beefheart är lättast att beteckna som en småskum musiker som tar inspiration från alla håll samtidigt. Problemet är bara att allt inte är bra. Ibland är det dock briljant.

Man kan rimligen säga att Zappa och Beefheart lider av samma syndrom. De är ytterst begåvade musiker, men tar allt med en för stor klackspark och tappar därmed magin alldeles för ofta. Zappa är i och för sig värst med sina putslustiga texter och eviga försök att lägga krokben för sig själv. Beefhearts kommersiella succé lyste genom hela hans karriär med sin frånvaro, men han har senare fått ett tydligt erkännande.

På debutalbumet för Captain Beefheart and his magic band, Safe as milk, återfinns ”Sure ’Nuff ’n’ Yes, I Do”. Det är en stompig bluesinspirerad och ganska så representativ Beefheartlåt. Gitarren spelas för övrigt av en ung Ry Cooder, som enligt ryktet fick kallas in för att styra upp i det träsk av material som kaptenen själv inte klarade av att reda ut till något som kunde släppas på skiva.

//T

Cowboy Junkies: ”Sweet Jane”

2010-01-19T09:58:00.002+01:00

Den här versionen av Velvet Undergrounds ”Sweet Jane” är en sådan där låt som jag snubblat över ett flertal gånger. Jag vet inte var jag hörde den först, men den satte sig direkt. Originalet var redan en favorit i min bok (se alternativa spellistan), men det här låter som om ”Sweet Jane” varit med på första Velvetskivan med en pårökt Nico som vokalist. Och en sansad trummis, i och för sig.

Detta var prespotify och innan fildelning så att på ett enkelt sätt ta reda på artisten var inte möjligt. Efter ett tag lyckades jag dock, men har sedan dess aldrig gett bandet en riktig chans. Det kanske inte heller behövs, särskilt inte med tanke på att man antagligen blir besviken. Någon gång ska jag knäppa på ett helt album och se om jag haft fel i alla dessa år.

//T

Monster: ”God knows my name”

2010-01-17T11:16:00.001+01:00

Först hade jag tänkt skriva om Monsters cover på Lauryn Hills ”Ex-factor”, men eftersom den inte finns på Spotify så började jag lyssna runt på Monsters andra låtar. Det var ett tag sedan sist och de nostalgiska skälen till att skriva i den här bloggen ska inte underskattas. Jag fastnade till slut lite extra för ”God knows my name”.

Monster är bandet som till slut skulle upplösas mitt under brinnande Hultsfredsfestival och istället komma att bli Moneybrother med kompband. På nämnda ”Ex-factor” kan man höra precis hur Moneybrother skulle komma att låta och på ”God knows my name” kan man höra arketypen för hur Monster lät, vilket inte är fy skam det heller. En vildsint blandning av The Clash (Mick Jones har en gång sagt att Anders Wendin låter mer som Joe Strummer än Joe Strummer själv), Dexys midnight runners och någon form av ska-skate-punk-influens. Fast på ett bra sätt.

//T

Melody Gardot: ”Who will comfort me”

2010-01-15T10:37:00.001+01:00

Melody Gardot har en sådan där röst som man känner igen bland 100 andra. Hon är en nytänd stjärna på populärjazzhimlen, och är förutom sångerska en potent låtskrivare. Jag upptäckte henne i förbigående på någon pratshow på TV. Sedan dess har jag sett henne överallt och kan inte låta bli att påminnas om Norah Jones genombrott för några år sedan. Tyvärr har hon någon form av snyfthistoria i bagaget som samtliga journalister väljer att fokusera på och det skymmer för min del inte så lite hennes musikaliska gärning.

Hennes dubutalbum är en jazzig, lågmäld historia som är riktigt trevlig, men saknar hits. Hennes nya album blir nog hennes definitiva genombrott, men har i min mening producerats sönder genom att någon plattnacke petat in stråkarrangemang mest överallt. Smörfaktorn slår därmed i taket, utom på just ”Who will comfort me”. Nåväl, hon kanske växer upp med skinn på näsan och tar kontroll över sin karriär. Vi får väl hoppas det, för i så fall har vi inte hört det sista av Melody.

//T

Sly & The Family Stone: ”Family affair”

2010-01-13T21:00:00.001+01:00

Sly Stone är mannen som spelar bättre funk än James Brown och har knarkat mer än Bobby dito. 1971 släpptes ”There’s a riot goin’ on” efter att bandet nära nog imploderat av inre motsättningar. Det är ett fantastiskt album som dryper av frustration och återhållen ilska. ”Family affair” är en slött sjungen låt med fantastisk bas. Min gissning är att den gode Sly nog var aningens pårökt när den skrevs, sjöngs in och mixades. Gissningen är inte allt för vågad eftersom Sly Stone vid det här laget var en fullblodsknarkare som levde för PCP och kokain. Han släppte ytterligare ett antal album under namnet Sly & The Family Stone, men dessa var mer eller mindre soloalbum, och inte alls lika bra.

//T

Iron Maiden: ”Run to the hills”

2010-01-11T11:13:00.004+01:00

I kretsar där skivsamlande eller stort intresse för musik förekommer är det mer än vanligt med en utbredd ”musikelitism”. Det är ett område (ett av få) där elitism fortfarande är helt accepterat och där man utan att skämmas anser sig veta lite bättre än de flesta andra och att man framförallt vet bättre än idol-pöbeln. Om ni inte tror mig kan ni alltid roa er med att på dagensskiva.com:s forum skriva något om att EMD är världens bästa och mest nyskapande grupp. Det lär bli underhållande i alla fall.

Ovanstående elitism gör också att man i dessa kretsar är noga med att inte själv råka tycka att någon djupt pinsam musik är bra. Det blir tämligen självsanerande efter ett tag och artister får sina stämplar. EMD skulle kunna skriva och spela in världens (objektivt) bästa låt imorgon, men inte någon skulle kunna erkänna det eftersom alla i dagsläget är överens om att de är usla. Missförstå mig för allt i världen inte nu: EMD ÄR usla.

Ett band som jag lyssnade en del på i min smutsiga ungdom är Iron Maiden. Jag har helt klart omvärderat och tycker inte att de är särskilt bra numera, men en låt eller två kan vara lyssningsvärd. Det är nu jag skäms lite. Dessutom blir jag orolig över att min kollega J ska säga upp bekantskapen.

”Run to the Hills” handlar om hur urinnevånare i Amerika flyr upp i bergen undan den vite mannen. Bruce Dickinsson skriker rösten av sig och ackompanjeras glatt av galopptrummor och hårdrocksgitarrer. Trots allt detta så kan jag inte undvika att tycka om det. Jag kan inte heller låta bli att le nostalgiskt.

//T

The Sonics: ”Have love, will travel”

2010-01-09T11:13:00.001+01:00

1965 visade The Sonics vägen. De uppfann punken, brötrocken och metal i ett och samma slag och de gjorde det med albumet “Here are The Sonics”. Låtarna som bandet själva skrivit är inte särskilt starka i sig, men produktionen är galen och fantastisk. Man spelar med en energi som inte ens Stooges eller The Clash kommer i närheten av och man distar skiten ur allt: Sång, gitarrer och saxar. Det skulle inte förvåna mig om man funderade över att också dista trummorna för ett ögonblick. Det låter brutalt, det låter fantastiskt och det låter tamigtusan inte som 1965.

”Have love, will travel” är en cover. Den skrevs 1959 av Richard Berry och spelades även in av denne (se Alternate take-spellistan) i en något tamare version. Jag fascineras av att det bara är 6 år mellan de båda versionerna.

//T

Beastie Boys: "Futterman's rule"

2010-01-07T09:42:00.003+01:00

Jag är ingen storkonsument av hiphop. Jag är på intet vis fientligt inställd, men det är helt enkelt inte alltid min tekopp. En gång i tiden var jag dock öppensinnlig och hade ännu inte fastnat i gamla invanda hjulspår och därmed önskade jag mig Beastie Boys ”Ill communication” i julklapp. Detta borde ha varit 1994 när jag tänker efter. Jag lyssnade på skivan två gånger och skämdes sedan en aning över att jag inte gillade den alls när min mor spenderat dyra pengar på mig.

Några år senare plockade jag åter fram den och gav den ytterligare en chans och även om den inte omvände mig till fullblodshiphopare så är det nu ett av mina favoritalbum. Kanske för att låtarna som inte är utpräglad hiphop är så förbannat bra och då särskilt de instrumentala.

"Futterman's rule" är en av dessa och svänger något alldeles särskilt. För övrigt vill jag minnas att denna regel går ut på att man kan börja äta när två personer har blivit serverade.

//T

New Order: "Ceremony"

2010-01-05T14:20:00.003+01:00

I min ungdom var jag synthare, följdaktligen lyssnade jag på synthmusik. Endast synthmusik. Musik som innehöll gitarrer gjorde sig icke besvär. Med undantag av ett band. Joy Division/New Order var tillsammans med Depeche Mode och Kraftwerk gudar hemma i mitt pojkrum.

Låten "Ceremony" finns inspelad med båda banden och är nog en bättre låt med Ian Curtis vid micken, men de inspelningar som finns av den versionen är ordentligt skruttiga. Låten, som blev Joy Divisions sista och New Orders första inspelning drivs effektivt fram av Stephen Morris snärtiga trumspel och Peter Hooks melodiösa bas. Ovanpå detta lägger Bernard Sumner några av indiehistoriens bästa gitarrslingor, det är främst dessa slingor som gör att jag än idag blir alldeles varm inombords när jag hör låten spelas. Låten var en värdig avslutning på Joy Divisions alldeles för korta karriär samtidigt som den gav New Order möjlighet att utvecklas i en mer elektronisk riktning.

//J

Förtydligande: New Order bildades 1980 av de tre kvarvarande Joy Division-medlemmarna när Ian Curtis, sångaren i Joy Division tog sitt eget liv. I mångt och mycket är de två sidor av samma mynt.

Desmond Dekker: ”007 (Shanty Town)”

2009-12-28T22:48:00.001+01:00

”007 (Shanty Town)” handlar om hur polisen brände ned en kåkstad i Kingston på Jamaica. Det är inte så lätt att räkna ut för texten är, låt oss säga, på den mer lokala formen av engelska. Låten framförs av Desmond Dekker, som är en av de gamla hjältarna. Han var en av de första att spela Ska och han hade en av de första hitsen utanför Jamaica med ”Israelites”. Det mesta av Dekker svänger, och en av de bästa låtarna är just ”O o seven”, som denna sång också är känd som.

//T

The Who: ”My generation”

2009-12-22T18:59:00.003+01:00

The Who är bandet med världens coolaste trummis. Keith Moon bad aldrig om ursäkt och festade mest i hela världen. Han gjorde dessutom dummast saker i världen, knarkade brutalt mycket och dog oväntat nog när han försökte avgifta sig. Den ende i The Who som faktiskt dog innan han blev gammal.

1967 besökte The Who en amerikansk TV-show och tvingades liksom alla andra svara på dumma frågor innan de fick spela en av sina låtar. Sin vana trogen förstörde de alla instrument mot slutet av låten, och Keith Moon hade laddat sin bastrumma med en hyfsad mängd sprängmedel. Lite för mycket rent av. Keith själv skadades av bitar av en cymbal som slets loss och Pete Townsends hörsel skadades permanent. Om man tittar noga mot slutet av klippet kan man se hur Townsend är tvungen att kamma tillbaka sitt hår som blåsts åt sidan av tryckvågen.

Rock and Roll alltså. Inte blir det sämre av att det är ”My Generation” som spelas.

//T

Mazarine Street: ”The Bullet”

2009-12-21T12:38:00.005+01:00

Mazarine Street är ett av de där banden som aldrig slog så stort som de förtjänade. Deras största hit är ”The Bullet” och blev känd genom en TT-reklam i vilken det kördes bilbana, om jag inte minns fel. De spelade rock och de gjorde det helt ok. Det är på intet vis så att alla deras låtar är bra, men det är helt klart värt ett lyssningsförsök.

Totalt släppte bandet tre album (vilka tyvärr inte går att få tag på längre), där det bästa är det andra, ”Thirteen reasons to belive”. Albumet innehåller förresten 14 låtar, en med namnet ”Doubt”. ”The Bullet” kommer dock från debuten som släpptes 1996.

Tyvärr finns inget material alls av Mazarine Street på Spotify, varför jag nedan infogar ett litet klipp från Youtube. Tyvärr är det helt fel låt, men det kan ändå vara trevligt att få höra något litet från bandet. Om man vill höra "The Bullet" är man välkommen hem till mig så får man dessutom köra bilbana och dricka TT (för övrigt är det humor att de ölflaskor som syns på omslaget inte alls är TT utan Heineken).

//T

Gnarls Barkley: ”Crazy”

2009-12-19T18:22:00.001+01:00

Jag är som alltid hopplöst efter. För att kalla mig musikintresserad så ligger jag alltid ungefär tre år efter alla andra med att upptäcka ny bra musik. Det har inget med ointresse att göra, utan är en kombination av lathet och bekvämligheten som bor i att alla album säljs för halva priset när jag väl upptäcker och vill ha dem.

Jag satt och klickade runt bland TV-kanalerna för några år sedan och fastnade mitt i en konsert på SVT med en stor svart man klädd helt i vitt och en pipa som inte gick av för hackor. Dessutom svängde musiken mer än mannen i fråga svettades på scenen.

När SVT snappat upp något snabbare än mig så tycker till och med jag att det gått illa. ”Crazy” hade jag nog hört någon gång i bakgrunden, men efter ett par extra genomlyssningar hade den gjort min dag. Hela Gnarls Barkleys första album ”St. Elsewhere” är bra och ”Crazy” må vara uttjatad, men är ju fantastisk. Jag är övertygad om att det är en av låtarna man starkast kommer att förknippa med bra musik från 00-talet.

//T

White Stripes: ”Fell in love with a girl”

2009-12-17T15:31:00.002+01:00

När White Stripes slog igenom under tidigt 2000-tal hade rocken än en gång gått i stå*. Tack och lov för Jack White och hans före detta hustru som kunde rensa upp i träsket. Med minimalistiska och brötiga inspelningar knuffade de bort mer polerade kollegor och gjorde min dag. Genombrottsskivan ”White blood cells” kändes oerhört fräsch med sin klara stil och bara trummor och gitarr. När jag nu lyssnar på skivan så låter den en aning daterad, vilket jag tror i det här fallet beror på hur tongivande den faktiskt var.

Jag såg dem på Roskildefestivalen och det var briljant. Meg kan inte hålla takten om hennes liv så hängde på det, men å andra sidan är Jack en så dynamisk musiker att han hela tiden klarade av att hänga med på hennes svajiga trumspel. Och hon bidrar, inte att förakta, med ohemula mängder attityd och beat-bashande. När konserten led mot sitt slut längtade jag efter att de skulle avsluta med en brutal The Who-cover och smasha all sin utrustning. Det gjorde de inte. Det hade nog varit för enkelt.

(*Den meningen fick mig att låta urgammal. Jag skäms.)

//T

Bobbie Gentry: “Fancy”

2009-12-16T16:43:00.003+01:00

Bobbie Gentry släppte ett flertal album vid skiftet mellan 60- och 70-tal, och hennes största hit var ”Ode to Billie Joe” från 1967. Hennes texter är ofta fyllda av socialrealism och otroligt välskrivna. Hon valde själv att avsluta sin musikkarriär under 70-talet trots att hon hade ett flertal hits.

1970 släpptes ”Fancy”. Det är en sång om hur en ung kvinna tvingas lämna den misär hon växt upp i när modern inser att hon är döende och ger upp. Mamman köper en vacker klänning till dottern, hjälper henne att sminka sig och sänder henne mot city för att klara sig själv.

It sounded like somebody else was talkin'
askin', "Momma what do I do?"
She said, "Just be nice to the gentlemen, Fancy.
They'll be nice to you."

//T

Nine Inch Nails: "We´re in this together now"

2009-12-14T15:02:00.003+01:00

Trent Reznor var kung, den amerikanska alternativrocken var hans rike och allt han rörde vid förvandlades till guld. De två skivor han släppt under namnet Nine Inch Nails hade introducerat industrirocken för de stora massorna och sålts i massvis med exemplar och hans adept Marilyn Manson hade med Reznor-producerade albumet "Antichrist Superstar" på allvar blivit ett namn i musikvärlden. Där Manson chokerade och provocerade lutade sig Reznor och Nine Inch Nails mot klassiskt musikaliskt hantverk. Året var 1997.

1999 släppte Nine Inch Nails sitt tredje album efter år av trassel och skrivkramp, vänskapen med Marilyn Manson hade övergått i öppen fientlighet och bandet hade blivit plagierade och omsprugna. Albumet, "The Fragile" var en mastig och svåröverblickad dubbelburgare men innehöll ändå ett antal mer direkta låtar som stack ut. Bäst av dessa låtar är utan tvekan "We´re in this together now" en sjuminuters urladdning med en melodi som sätter sig som ett plåster på hjärnan och en allsångsrefräng som gjord för att vråla med i.

När "The Fragile" och "We´re in this together now" släpptes stod Nine Inch Nails på sin absoluta topp om du frågar mig, två fantastiska album i ryggen och suget efter det tredje var enormt. Dubbelalbumet innehöll tillräckligt mycket potential för att hålla bandet kvar i rampljuset en liten stund till och även om de släppt ett antal stabila album efter "The Fragile" så har de återigen blivit ett alternativ fenomen för de invigda, långt ifrån den hype som fanns på 90-talet, när Reznor utsågs till både Sexigast och Mest Inflytelsrik och Nine Inch Nails toppade Billboardlistan.

//J

Gus Black: ”Paranoid”

2009-12-07T12:19:00.000+01:00

Jag gillar trenden med covers som tydligt bryter med originalet. Det är inte sällan jag inser att en låt faktiskt är bra, men att jag inte gillade den innan eftersom produktionen inte föll mig i smaken. Det är ganska lätt att göra en bra låt dålig. Särskilt tycker jag om när man gör lågmälda lätt melankoliska versioner av sånger vars text egentligen kräver just den stämningen. Typexemplet är väl Travis (om jag inte minns fel) som spelade in Britneys ”…Baby, one more time” och som fick mig att förstå att låten i sig faktiskt är bra.

Jag gillar visserligen Black Sabbaths originalversion av ”Paranoid” men Gus Black gör en strået vassare version. Suggestiv så att det förslår och dessutom upptäckte jag den genom att höra den i min nya favoritserie, Californication.

Gus Blacks cover finns på Spotifyspellistan till i högermarginalen. Dessutom finns nu en extra spellista (The alternate take) där vi ibland lägger in bra coverversioner eller, som i det här fallet, originalversionen.

//T

Black Grape: ”Reverend Black Grape”

2009-12-05T11:44:00.002+01:00

Efter att Happy Mondays havererat i ett träsk av droger och dessutom dragit skivbolaget med sig i fallet, återuppstod delar av bandet form av Black Grape. Shaun Ryder hade skrivit sin mest inspirerade musik på flera år, Bez bidrar med ”vibes” och bandet spelar svängig musik med inslag av alla möjliga musikstilar. B-sidan av albumet är dock lika svag som A-sidan är stark.

I ”Reverend Black Grape” iklär sig Shaun rollen som frikyrkopastor som i någon form av gospel skriker ut sitt budskap. Man knuffas omedelbart omkull på röven av svänget och till och med jag får lust att dansa. Och det, mina vänner, är kanske det bästa betyg en låt kan få.

//T

The Band: ”The Weight”

2009-12-03T11:20:00.004+01:00

The Band var, som ni säkert känner till, ett kompband långt innan de började spela in skivor på egen hand. Det var de som var Bob Dylans band när denna övergav folkstämpeln och började spela elektriskt. Det var alltså de som blev bespottade och utskällda för att stå bakom den store Bobs omvändning. Det var de som fick spela ”Fuckin’ loud!”.

När de några år senare låste in sig i källaren i sitt rosa hus i Woodstock skrev och spelade de in ett av mina favoritalbum, delvis tillsammans med Dylan. På detta finns den fantastiskt vackra ”The weight”. Här kommer bandets unika sammansättning fram, med tre sångare, stämsång och den geniale Garth Hudson som musikalisk bas.

//T

Dexys Midnight Runners: "This is what she´s like"

2009-12-02T09:03:00.007+01:00

Det finns låtar som är så bra att vi båda som skriver här vill skriva om dem. Istället för att dra lott har vi i dessa fall valt att oberoende om varandra skriva en liten text och publicera dem båda. Nedan följer den första av dessa dubbla texter:

Dexys midnight runners är ett underligt fenomen. Bandet var på väg att bli ett jätteband på 80-talet med hjälp av låtarna "Geno" och "Come on Eileen", men valde istället att släppa det svåra och introverta albumet "Don´t stand me down" och retirerade in i kokainmissbruk och glömdes bort. I Sverige fortsatte Dexy´s midnight runners att vara ett stort band, mest tack vare Andres Lokko som under 90-talet i tidningen Pop aldrig missade en chans att hylla bandet, så när bandet gästade Sverige spelade de på Cirkus, som tar ca 1800 besökare. Bandet gjorde sitt bästa för att visa sig värdiga spelplatsen. De bjöd på energi, revaschlusta och ett knippe fantastiska låtar och bäst av dem alla var "This is what she´s like".

//J

Min bästa konsertupplevelse är möjligen i mitt minne förvrängd till något bättre än den egentligen var. Det finns dock ett par saker som talar mot just detta. Dels var min gode vän J (som är min partner in crime på den här sidan) med och verkar ha ungefär samma uppfattning om det hela som jag och dels så var det Dexys midnight runners som stod för konserten.

2005 återförenades världens bästa band. Eller kanske inte världens bästa, men ett av de riktigt bra. Och kanske inte återförenades, men Kevin Rowland turnerade åter under namnet Dexys midnight runners och det, mina vänner, är en stor sak i min värld. Jag såg dem på Cirkus och det var inte mindre än vackert.

Dexys hade flera hits under det tidiga 80-talet, och helt klart en brist på klädsmak. Kevin Rowland bytte ut nära nog samtliga medlemmar i gruppen inför varje skivinspelning och lade helt ned gruppen efter att ”Don’t stand me down” floppat. Svanesången är dock ett rent mästerverk. Ska man plocka ut en sång från denna så är ”This is what she´s like” ett bra val. Dryga 10 minuter av briljans. Lysande!

//T

Robert Johnsson: ”32-20”

2009-12-01T22:06:00.003+01:00

Ibland känns det som om varenda bluesmyt handlar om Robert Johnson. Det sägs att han väntade vid en ”crossroad” och fick sin gitarr stämd av djävulen själv. Han sålde sin själ för berömmelse och det enda han saknar är någon form av tillnamn som beskriver honom som blind (vilket han visserligen inte var). Han dog till och med rockdöden innan den ens var påtänkt genom att dricka whisky förgiftad med stryknin av en svartsjuk äkta make, vars hustru den gode Robert lägrat.

Det skulle inte förvåna mig om allt ovanstående är sant och om nu Hin Håle stämde mannens gitarr så gjorde han ett sjujäkla jobb. Det låter som om det är tre gitarrister som spelar i de skrapiga inspelningar som finns bevarande. När man lyssnar på Robert Johnson så slås man av hur mycket dagens rock inspirerats av honom. Detta är förvisso inte så konstigt med tanke på att band som Rolling Stones och Led Zeppelin inspirerades storligen av Robert.

I ”32-20” (eller som den ibland kallas ”32-20 Blues”) tokspelar Robert Johnson ut ilska över sin kvinna som tydligen inte gör som han vill och som han inte direkt vill väl. Om man vill vara bara aningen jämställd ignorerar man dock texten och fastnar istället i det sanslösa sväng som bluesgudfadern får till. Ensam med en gitarr som låter som tre.

//T

Iggy Pop: ”Some weird sin”

2009-11-28T09:41:00.003+01:00

Jag fascineras av rockmyter till den grad att det ibland borde bedömas som en aning sjukligt. Jag älskar en bra rövarhistoria om någon av mina husgudar och ju mer depraverad desto bättre. Nedanstående har jag ingen aning om var jag snappat upp, eller om det är alls sant. Det är dock för roligt och bra för att inte berättas.

Iggy Pop, då känd som punkrockens bad-ass, intervjuas av en reporter och det kryper fram att han efter gårdagens hårda festande upptäckt att tjejen han släpat hem till hotellrummet inte alls var en tjej. När journalisten frågade om vad som sedan hände förväntade han sig säkerligen en historia om hur Iggy spöande transan och kastade ut henne på gatan (kom ihåg att detta var 30 år sedan). Iggy däremot verkar inte ha blivit särskilt upprörd att döma av svaret: ”You know, what the hell. An arse is an arse”.

Men Iggy är inte bara en fritänkande superdeffad punkfarfar. Han har spelat in en hel del bra låtar också och en av mina favoriter är ”Some weird sin”. Den finns på albumet ”Lust for Life” på vilket Iggy lyckats klämma in 93% av alla bra låtar han spelat in som soloartist. På gott och ont räcker det ganska bra med att skaffa enbart det albumet och ett par Stoogesalbum så har man täckt in Iggy ganska väl. ”Some weird sin” är en av hans bästa och inleds dessutom med den fantastiska textraden ”Well, I never got my license to live”.

//T

bob hund: "Blommor på brinnande fartyg"

2009-11-27T16:01:00.002+01:00

Det är helg, det är vecka 48 och jag älskar bob hund! Det har jag gjort sedan jag var 15 och tyckte att "Düsseldorf" var världens bästa låt. De senaste åren har vi haft en liten paus i vår kärleksaffär men när bandet i år släppte den fantastiska "Folkmusik för folk som inte gillar musik" så blev jag påmind om varför bob hund är ett av mina absoluta favoritband och förmodligen det mest egensinniga som legat på en svensk topplista sedan Philemon Arthur & the Dung (som för övrigt också gavs ut av Silence). "Blommor på brinnande fartyg" låter lite äldre, lite tröttare men precis lika fantastiskt som förr. Dessutom visar Tomas Öberg återigen att han, som ingen annan, kan sätta ord på känslor, utan att låta som någon annan.

"Blommor som du växer bara på brinnande fartyg,

du är den renaste fisken,
född i förgiftat vatten,
blommor som du växer bara på brinnande fartyg

Varje hus i din stad, bygger på en ruin,
kombinationen som du spelar, kompis,
läcker bensin

Och all den törst som du släcker,
väcker spökena till liv,
först när minnet är raderat,
blir glädjen intensiv"

Morphine: "Have a lucky day"

2009-11-24T16:37:00.005+01:00

Bas, trummor och dubbla saxofoner!

Morphine spelade rock. utan gitarrer. De satte istället Dana Colleys saxofoner längst fram och visade att man inte behöver en gitarr för att vara cool, det funkar lika bra, eller till och med bättre med saxofon. Saxofonens vemod backas upp av en kompromisslös rytmsektion och över det hela ligger Mark Sandmans mörka, whiskeyhesa röst. Morphine skapade under 90-talet ett antal fantastiska låtar och borde idag vara allmängods för den musikintresserade, men så är tyvärr inte fallet, kanske på grund av att sångaren och basisten Mark Sandman avled av en hjärtattack innan bandet hade hunnit slå igenom på bred front. Morphines hybrid av Jazz, Blues och Rock borde älskas av fler och "Have a lucky day" är ett utmärkt ställe att börja på.

Kris Kristofferson: ”Sunday Mornin’ Comin’ Down”

2009-11-23T12:20:00.005+01:00

Det gamla läderansiktet Kris Kristofferson skrämde antagligen halvt slag på Johnny Cash när han landade sin helikopter i dennes trädgård en tidig morgon. Kris, som förvisso antagligen inte ännu var särskilt läderaktig vid denna tid, var en kämpande låtskrivare som i desperation ”lånat” en helikopter och använde sig av denna för att få Cash uppmärksamhet. En av sångerna han spelade för Cash den gången var just ”Sunday Mornin’ Comin’ Down”.

För en gammal proffsknarkare som Cash måste låten ha varit en direkt beskrivning av de flesta mornar, och få sånger har väl beskrivit bakfyllans helveteskval så väl som denna. Det är en bra melodi, men texten är ännu snäppet vassare.

“Well, I woke up Sunday morning,
With no way to hold my head that didn't hurt.
And the beer I had for breakfast wasn't bad,
So I had one more for dessert.
Then I fumbled through my closet for my clothes,
And found my cleanest dirty shirt.
Then I washed my face and combed my hair
And stumbled down the stairs to meet the day.”

//T

Kings of Leon: ”Joe’s Head”

2009-11-19T09:00:00.003+01:00

Innan Kings of Leon blev mjäkiga, polerade och smetade tonvis med hårgelé i sina ostyriga kalufser var de ett briljant band. I sällskap av sina stora hår spelade de smutsig rock som svängde.
Albumet ”Youth & Young Manhood” släpptes 2003 och jag såg ljuset redan då. Skivan i sig var tokbra, men lovade än mer. Det verkar dock som om de goda kungarna gått vilse sedan dess. Man har gått ned sig i mainstream-fåran och allt börjar låta likadant. Tyvärr har de tack vare detta förkastliga beteende belönats med flera hits, och jag är rädd att de aldrig kommer att hitta tillbaka till sitt gamla, skitiga jag.
På sagda första album finns ”Joe’s Head”. En brötig historia om Joe som kände sig tvungen att skjuta en man eftersom han låg med Joe’s kvinna (känns det igen?). Det är en av många bra låtar på albumet, och den som får representera det gamla Kings of Leon. Lyssna gärna lite extra 2:56 in i låten då Caleb går in i någon form av epileptisk trans.

//T

Tom Jones: ”Hide And Seek”

2009-11-17T09:52:00.005+01:00

Nu är Tom Jones knappast någon husgud för mig. Han fraserar inte direkt unikt, skrämmer små barn efter sina plastikoperationer och skulle nog inte kunna sjunga finstämt om alternativet var att få samtliga 180 000 brösthår utryckta ett i taget med pincett. Dessutom väljer han ofta rätt så sunkiga låtar, men: Jävlar vilken pipa.

I ”Hide And Seek” (från albumet som aspirerar på dummaste titeln genom tiderna, A-Tom-ic Jones) släpper han loss hela registret. Det vill säga, han tar ifrån tårna mest hela tiden. När han måste hålla igen låter han som om han är på väg att spricka. Min favoritsekvens är precis i början av låten när Tom ska igång och sjunga. Det är sällan en sångare lyckas landa springande.

"Hide And Seek" släpptes 1965 och är något av en arketyp för musiken från mitten på 60-talet. 2:16 lång med stompande blås, heltight komp och ovanpå en sångare som i sanning kan sjunga. Tom är fortfarande ingen favorit, men uppenbarligen rätt man att sjunga en tokbra låt.

//T

Scott Walker: "Seventh Seal"

2009-11-16T14:32:00.003+01:00

Scott Walker var 60-talets coolaste katt. Tonårsidol i The Walker Brothers som fejkade sin egen död för att slippa uppmärksamheten och kunna satsa helhjärtat på sina soloskivor istället. Otroligt snygg och hipp i sin hjälm-frilla, svarta solglasögon och oantastliga klädsmak förkroppsligade han den svåra, intelektuella artisten under större delen av sextiotalet.

De fyra mästerverk som Scott gav ut mellan 67 och 69 innehåller melodramatiska och pretantiösa låtar så överlastade med instrument och smäktande sång att Frank Sinatra var grön av avund och självaste Phil Spektor imponerad. På det fjärde albumet, logiskt nog döpt till "4", hittar vi "Seventh Seal" inspirerad av Bergmans "Det Sjunde Inseglet" en låt som drivs framåt av en akustisk gitarr och ensam trumpet som minner om Mexico och bandet Love. Över detta sjunger Scott om riddarens schackspel med döden. Helt fantastiskt!

Jefferson Airplane: “White Rabbit”.

2009-11-06T22:12:00.009+01:00

Mitt i den begynnande hippierörelsen i San Fransisco fanns Jefferson Airplane. Man spelade psykedelisk rock och när Grace Slick blev medlem i bandet hade hon med sig flera sånger, bland annat ”White Rabbit” och ”Somebody to love” (som redan spelats in i en version producerad av Sly Stone). Båda dessa står att finna på bandets album ”Surrealistic Pillow” från 1967.
”White Rabbit” är en inte så subtil passning till 68-generationens föräldrar angående droganvändning och deras avståndstagande från detta. Kontentan är att man läser sagor som Alice i Underlandet utan att alls reflektera över att de fantasier som beskriver Alice äventyr är att jämföra med droghallucinationer. Låtens text rabblar mer eller mindre upp saker som Alice råkar ut för i Carolls Underland som i en annan kontext skulle anses vara drogrelaterade och får dem att bli det. Den suggestiva, drivande musiken som hela tiden stegras mot ett crescendo i Slicks maniska ”Feed your head. Feed your head” gör att texten inte kan tolkas som annat än LSD-influerad.

When logic and proportion
Have fallen sloppy dead,
And the White Knight is talking backwards
And the Red Queen's "off with her head!"
Remember what the dormouse said:
"Feed your head. Feed your head."

365 Bra Låtar

2009-11-06T22:10:00.004+01:00

Denna blogg kommer att bestå av 366 inlägg. Detta första inlägg är det enda som inte kommer att handla om en låt.

Målet är att publicera tips på 365 bra låtar som vi tycker är bra och som fler borde lyssna på. Att helt enkelt samla ett antal bra sånger med en liten text om varje.

Ett ytterligare mål är att få tips från våra läsare om t.ex. coverversioner av låtarna och om andra bra, gärna relaterade, sånger. Om något felaktigt skulle dyka upp i texten tar vi tacksamt emot rättningar. Att det rör sig om just 365 bra låtar betyder inte att vi kommer att presentera en ny låt om dagen. Det var snarare ett bra antal att utgå ifrån och om det så skulle ta 10 år att nå denna mängd så är det helt ok.

Då så, då kör vi. Down the rabbit’s hole.